To the Backmobile!

Jag har, som den uppmärksamme läsaren kanske noterat, nyligen fått en ny parkeringsplats tilldelad mig i garaget av vår bostadsrättsförening.

Nummer 74.

En oansenlig siffra.

En oansenlig plats.

Det är i alla fall vad man tror. Det är vad de vill få oss att tro.

Först tänkte jag nämligen inte alls närmare på det. Visst, nummer 74 är något rymligare än den förra platsen, men å andra sidan är den lite sämre placerad i garaget sett ur ett strikt flow– eller oflowperspektiv. Så jag tänkte att äsch, det blir säkert hugget som stucket i slutändan.

Men jag hade fel.

Gudars skymning, vad jag hade fel. Men vi är alla naiva innan vi får våra krafter, är det inte så? Innan vi inser att vi är ämnade för något större än det här.

Innan vi mottar det som Joseph Campbell kallade "the call to adventure", och accepterar vårt ödes resa.

För allt det där, om en oansenlig siffra och en oansenlig plats, det var innan jag la märke till det här:

Det som syns nederst på bilden är alltså överkanten på Hyundaien. Inget märkvärdigt alls, säger ni. Nänänä, visst.

Men nu tittar ni lite högre upp va? Eller hur? Det vet jag att ni gör. Och vad är det där då?

Vad. Fan. Är. Det. Där?

Det är någon form av öppning. En ventilationstruma. En...

Fattar ni vad det här betyder?

Jag VET att ni fattar vad det här betyder.

Om jag tar reda på var den där öppningen går någonstans, då kommer jag kunna öppna soltaket i Hyundaien och hoppa rätt ner i förarsätet genom ventilationstrumman varje gång jag är jagad av mina fiender.

Det kommer bli som om Zorro hade en batcave.

Inte för att jag ska säga att jag tror att jag har blivit en superhjälte eller så.

Absolut inte.

Men mannen i Volvon igår.

Jag tror att han har valt mig.