Jo.
Min snart fyraårige son lekte med Lego vid köksbordet, och han tappade en bit på golvet. Så han vände sig till mig och sa: “Pappa. Kan du ta upp min Lego?”. Varpå jag sa: “Va?”. Varpå han sa: “Kan du ta upp Legon pappa?”. Varpå jag sa: “Vilken Lego?”. Varpå han sa: “Legon som jag tappa”. Varpå jag sa: “Den ligger ju där precis under din stol”. Varpå han nickade och sa: “Kan du ta upp den pappa?”. Varpå jag sa: “Ska JAG ta upp den?”. Varpå han sa: “Mmm.”. Varpå jag sa: “DU tappade Legon! DU kan ta upp den!”.
Varpå han var tyst en väldigt lång stund, innan han sa: “Nä”.
Varpå jag sa: “Men skärp dig”. Varpå han sa: “Nä”. Varpå jag sa: “Du kan faktiskt inte tappa Lego och begära att nån annan ska ta upp det åt dig, hur skulle det se ut? Världen skulle vara full av…jag vet inte…men det skulle inte vara bra”. Varpå han sa: “Snälla pappa”. Varpå jag sa: “Nej!”. Varpå han sa: “Jo!”. Varpå jag sa: “Nej!”. Varpå han sa “Snääälla!”.
Varpå jag tänkte efter en stund. Och beslutade mig för att lära honom en läxa. Så som ansvarsfulla vuxna gör. Hjälpa honom att sätta saker och ting i perspektiv, ge honom en smak av hans egen medicin, göra honom uppmärksam på livets symbolik, och så vidare och så vidare och så vidare.
Så jag tog min keps och kastade den på golvet. Och så vände jag mig till min son och sa: “Oj! Jag tappade min keps. Kan du ta upp den åt mig?”.
Och då GJORDE han det.
Hoppade ner från sin stol, steg ner på mattan, gick förbi sin Lego-bit, sprang och hämtade min keps, gav den till mig, och sprang tillbaka och klättrade upp på sin stol. Och sedan vände han sig till mig, såg mig djupt in i ögonen, och sa: “Pappa. Kan du ta upp min Lego?”.
Så, ja.
Det var en sådan där dag idag då jag inte riktigt kunde avgöra om jag är på väg att ge honom en väldigt bra eller en fullständigt urusel uppfostran.