Ena dagen ger han sig in i en lång diskussion i det gemensamma köket med en av konsulterna på kontoret bredvid oss angående en aktuell nyhetshändelse, som till exempel Arkelsten eller kungen eller vulkanutbrotten i Indonesien. N är engagerad och entusiastisk, nickar ivrigt när konsulten pratar, och bekräftar ideligen konsulten med glada utrop som ”exakt så är det!” eller ”där slog du minsann huvudet på spiken!”.
Nästa dag möts samma konsult och N på nytt i köket, varpå konsulten genast refererar till samtalet de haft dagen innan (konsulter kallar detta ”att återkoppla”) med orden ”som jag sa när vi pratade igår…”
Då tittar N upp, stirrar oförstående på konsulten och säger allvarligt ”jag var inte här igår”.
Kort tystnad. Innan konsulten med ett brett leende framhärdar att jo, det var han ju visst, de stod ju precis här och hade ett långt samtal om Milans chanser i Champions League.
Då skakar N bara mycket allvarligt på huvudet och säger ”du måste ha förväxlat mig med min kontorskollega Håkan. Det händer ibland. Vi är ganska lika. Men du och jag har verkligen inte haft några långa samtal om fotboll. Jag tittar inte på fotboll.”
Sedan vänder N barskt på klacken och marscherar därifrån.
Varje gång de möts i korridoren hädanefter ser konsulten lite, lite rädd ut, kisar mot N, försöker sig på en halv vinkning men stoppar sedan snabbt ner handen i fickan igen och stirrar ner i golvet.
N:s nästa steg i planen är nu att vänta ett par dagar, tills konsulten helt slutat titta på honom, och då rusa fram och dunka honom i ryggen och vråla ”tjena Janne! Såg du matchen igår???”
Att dela kontor med N är lite som att dela kontor med Ivan Pavlov, kan man säga.