Det här är ingen politisk blogg, jag tror att ni och jag är hyggligt överens om det.
Men idag kanske man ändå ska säga något kort om det faktum att det här landet en mulen söndag i september har lagt makten över sin framtid i händerna på dig och mig. Vi kan ju tycka att det är rätt omdömeslöst att ge oss den sortens inflytande över huvud taget (du var förmodligen full igår, och jag är ju inte riktigt klok) men nu är vi trots allt här, och borde nog ändå försöka göra det bästa av situationen. För att vi kan. Och för att vi, i grund och botten, vill vara rätt hyggliga människor.
Jag tänker inte berätta för er vad ni ska rösta på. Jag tror inte att ni skulle lyssna så noga ändå. Och jag tänker faktiskt inte berätta för er vad ni inte ska rösta på heller. Jag litar på att ni begriper det själva.
Men om du precis har vaknat, och lite löst överväger huruvida du ska skita i att gå och rösta och istället göra något roligare (typ kebabpizza och fyra avsnitt Entourage) så skulle jag vilja be dig om en kort tjänst. Alltså:
Ena halvan av min släkt har bott här sedan runt Gustav Vasas tid. Andra halvan har bott här betydligt längre än så. Jag vet inte exakt vad du, eller delar av valrörelsen, vill lägga i begreppet ”svensk”. Men jag är rätt jävla säker på att det, hur man än räknar, är jag.
För tre och ett halvt år sedan flyttade jag från Skåne till Stockholm och förälskade mig i en flicka från Teheran. För exakt fem månader sen idag födde hon vår son. Även om jag försörjer mig på ord så vet du som läst den här bloggen ens sporadiskt att jag inte äger formuleringar som kan berätta hur jag älskar dem.
Idag har du chansen att gå och rösta i ett val där det finns parlamentariska krafter som försöker övertyga dig om att människor som är födda i Teheran, och deras barn, inte har samma rätt att bo i det här landet som jag.
Idag har du chansen att berätta vad du tycker om det.
Du skulle göra mig oerhört glad om du tänkte på min familj när du gjorde det.