Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Vi ses

 |  Publicerad 2015-05-03 16:25  |  Lästid: 4 minuter

Godsöndag.

Idag flyttar jag till Fredrikbackman.com. Jag vet inte riktigt vad som kommer finnas där än. Det kanske blir annorlunda, det kanske blir samma sak, jag har inte planerat speciellt noga. Men jag tror att det blir bra, tids nog, det också.

Jag har haft den här bloggen på Cafe.se i nästan precis fem år. Några av er som läser just nu har varit med ända från början, en handfull har varit med ända sedan jag började blogga 2008 på helt andra platser på internettet.  Jag kan bara beklaga alltsammans för er del, ni kunde ju verkligen ha lagt all den tiden på något mycket mer konstruktivt. Ni kunde ha lärt er ett nytt språk eller umgåtts mer med era familjer eller klarat alla Grand Theft Auto-spelen.

För min del däremot, finns verkligen ingenting kvar att be om. Jag kan bara hoppas att det här har varit någon ynka promille så trevligt för er som det har varit för mig. För det har verkligen varit enastående för mig. Sju år, fem här på Café, jag har gift mig två gånger med samma kvinna och blivit pappa till en son och en dotter och fått den osannolika ynnesten att skriva fyra böcker under den tiden. Den här bloggen har varit min trampolin lika mycket som den varit min saccosäck, jag har studsat här lika mycket som jag landat. Ibland har vi varit allvarliga, ni och jag, oftast inte alls. Ibland har vi varit många och ibland några färre. Alltid, oavsett, hela vägen, så har det varit ett av mitt livs största privilegium att ni har dykt upp dag efter dag.

Jag ville att ni skulle veta det. Att det har betytt något för mig. På riktigt. Att ni har hängt med, stått ut, haft överseende, med mig och med varandra. När jag tittar tillbaka på de här åren är jag allra mest tacksam över att tonen i kommentarsfältet nästan aldrig varit hatisk eller hotfull, den har varit rörig och stökig ibland men i stort sett aldrig aggressiv. Så gott jag har förmått har jag försökt berätta historier, för det är det enda jag kan, när jag började skriva hoppades jag att den här bloggen i sina bästa stunder skulle kunna kännas som när ett gäng barndomsvänner sitter runt ett altanbord och dricker billig sprit den sista sommardagen på året. Ni gav mig ogripbart mycket mer än det. Ni tog in mig i kommentarsfältet och gjorde mig till en del av en högljudd, dysfunktionell och förkrossande kärleksfull familj.

Det är förstås många, många fler av er som borde nämnas vid namn än vad som är möjligt, så om jag bara kan hojta något till en enda som representant för oss alla så är det Ulf. Du skickade en Clas Ohlson-keps med lysdiod i skärmen till mig, så att jag skulle kunna rengöra mina skrivmaskiner på nätterna utan att väcka min familj. Du var en av de som hängde här när jag hade fått en idé, som ledde till en annan idé, och som till slut blev en idé som jag skrev en hel bok om. Du hängde här så länge att jag betraktade dig som en vän långt innan jag faktiskt träffade dig och tryckte din hand. Du kom upp till Stockholm och såg Johan Rheborg spela Ove på Rival, vi snackade om det på Facebook efteråt, du hatade trafiken i Stockholm och de obefintliga jävla parkeringsmöjligheterna på Södermalm men du gillade verkligen pjäsen. Du sa det inte rakt ut, för jag tror inte att du ville såra mig, men jag fick känslan av att du faktiskt kanske gillade pjäsen bättre än du gillade boken. Och det var okej. Det var verkligen okej. Du och alla andra bloggläsare som var där fick mig att känna mig som att jag var en del av något. Som att det fanns något där nu som var vårt.

Och det var fett, Ulf. Det var jävligt fett.

Jag fick höra för några dagar sedan att cancern vann till slut. Det är en märklig sak att säga om någon som man bara träffat en enda gång, men jag kommer sakna dig. Tack för att du såg mig. Det gjorde skillnad för mig.

Och tack till er andra. För alltihop.

Idag flyttar den här bloggen alltså till en egen liten sajt, på Fredrikbackman.com. Jag vet inte exakt hur den kommer se ut eller vad den kommer innehålla. Jag kanske skriver jättemycket i perioder och inget alls då och då. Trampolin och saccosäck, allt det där. Ni är välkomna när ni vill. Altanbord, billig sprit, sista dagen på sommaren. Historier. Det är vad jag har.

Ett varmt och uppriktigt tack till Café som lät mig bo här i fem år och bjuda in mina kompisar. Ett speciellt tack till Viktor Barth-Kroon, som mot allt rimligt förnuft gav mig platsen från första början. Tack också till Johan Hurtig som svarade på mejl fyllda av invektiv kvart över tre på natten när jag inte begrep en funktion i det förbannade bloggverktyget, till Markus Kylén som redaktörade mina tre längre Café-artiklar om hamburgare, höjdrädsla och alkohol och lärde mig saker om mina egna ord som jag fortfarande tänker på, och till chefredaktör Jens Stenberg som har backat mig hela vägen även när läsare har hotat att stämma honom om han inte sparkar mig. Det har varit ett äventyr.

Det näst sista inlägget i den här bloggen handlade om gräddbullar. Det delades fler gånger på sociala medier än något annat inlägg jag har skrivit det senaste året.

Jag tror inte att vi får ett mer passande tillfälle att rida in i solnedgången.

Nöjet var helt på min sida.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:05