Jag sa att jag skulle gå till affären.
Och då bad hon mig att ta med vår son, så att hon kunde packa upp väskorna så länge.
Och då sa jag okej. Och så klädde jag på honom alla ytterkläderna och satte honom i vagnen i hallen och gick.
Och visst.
Visst.
Det är möjligt att jag var lite trött så här efter bokmässan och allting. Och jag kanske inte var så uppmärksam som det liksom någonstans faller an på en småbarnsförälder att vara. Och jag kanske inte borde ha pratat i telefon. Jag borde ha fokuserat på mitt barn. Det är möjligt. Jag kan ta det på mig.
Men efter en stund i affären, ungefär i höjd med leverpastejshyllan, så vände jag mig alltså hur som helst om och märkte att ungen var borta.
Och ja, ni fattar ju.
Det är ju en mardröm för vilken förälder som helst.
Ångesten. Kallsvetten. Paniken.
Så jag joggade upp och ner i gången. Joggade upp och ner i nästa gång. Fick hjärtklappning. Hoppade runt på huk för att kunna se om han krupit in under någon av kyldiskarna.
Och ni vet hur en del forskare liksom säger att en förälder kan känna på sig om deras barn är i fara? Exakt så kändes det när hon ringde. Och jag bara ”jag har inte tid nu!”. Och hon bara ”varför inte det?”. Och ni vet hur det är. Ni fattar. Man vet inte vad man ska ta sig till och man är helt och hållet koncentrerad på en enda sak: Att hitta sitt barn. Så man har inte tid att förklara. Man bara ”jag ringer dig om en stund!” på ren överlevnadsinstinkt.
Och hon bara ”okej”. Hur lugnt som helst.
Och så la hon på.
Och jag stod där fullständigt förlamad och visste inte vad jag skulle göra. Fick fläckar för synfältet. Började överväga att rusa bort till kassan och be dem ropa ut hans namn i högtalarna, ända tills jag insåg att en tvåårings uppfattning om ”kom till kassan” förmodligen är jävligt begränsad.
Paniken. Kallsvetten. Ångesten.
Och så, efter vad jag är övertygad om är minst en kvart, men min fru hävdar är ”men herregud typ två minuter, max!” så känner jag hur min telefon vibrerar i min jeansficka. Och jag tar upp den. Och det är ett sms med texten ”Exakt vad menade du när du sa att du skulle ta med honom till affären?”. Och under texten är det en bild av vår son. Med alla ytterkläderna på. Sittandes i barnvagnen. I hallen i vår lägenhet.
Och visst.
Visst!
Då kan man välja att fokusera på att jag är en sån förälder som glömmer ta med sitt barn till affären.
Eller så kan man fokusera på att jag i alla fall inte är en sån förälder som glömmer ta med sitt barn FRÅN affären.
Det är ju en fråga om halvfulla eller halvtomma glas, skulle jag vilja säga.
Min fru har valt sida.
Ha ha ha! Om du hade varit min man så hade jag tyckt som din fru (eftersom jag är rätt säker på vilken sida hon valt). Men nu är du inte min man så nu tycker jag att du agerade bra. Som glömde att ta honom ”till” istället för ”från” eftersom ”till” är så mycket mer ofarligt än ”från” i detta fall.
MMS! Din fru! Hon är bäst!
Hear hear! Vet känslan!
Åkte till bensinstation och handlade. Fick bensinstopp efter några mil och vägrade erkänna att jag åkt till bensinstation och glömt att tanka.
Styrkekram till Neda =)
Måste säga att det låter som en genuint fruktansvärd upplevelse…
Hahhhhaa….Hahhhhaa
Hahaha! Men Fredrik… Undrar hur det blir när du får en kotte till? Kaos? Neda har puttat ner Fantomen på andraplatsen för mina idoler! ;-D
Haha, vad snäll hon är ändå, som skickade bild och allt.
Själv hann jag inte mer än till korsningen innan jag insåg att barnet i babyskyddet stod kvar i hallen.
Och alla vet att det där glaset är helt fel, det är ju uppenbarligen två gånger större än vad det behöver vara.
Undrar vad sonen tänker när han sitter fult påklädd i barnvagnen,i hallen och pappa har gått för länge sen.Förmodligen på tåg,det gör min son,men han kan ju tänka på annat.
Haha. Hur skön är din fru som skickar ett MMS?
Du kan trösta dig med att ”en man som heter Ove” just redovisades som en av de stora snackisarna från bokmässan, enligt TV4. Fast det visste du kanske redan.
Du är ju bara för underbar!! Men det kan ju hända att Andreas förstår min fråga under ett annat inlägg LITE bättre nu!!!
Hamnade här via Mullebloggen och jag anar vissa likheter. Magmuskelträning. Hahaha.
(Men känslan av ett borttappat barn är förfärlig!!)
Var klar 10 minuter förtidigt i morse. Bestämde mig då för att läsa klart din bok ”saker min..”. Hade ju bara det sista kapitlet kvar… Visst hann jag klart på 10 minuter, men det stod ingen varningstext i boken att man kan behöva sminka om sig pga. störtlipande! Ville väl egentligen mest säga att du är så jävla grym!
HAHAHA. Ja dessa mobiler, tänk så mycket man skulle hunnit med om de inte satt klistrade på oss hela tiden
Stackars lillen. Förstå vad snopet att bli lämnad sådär. Skärpning Fredrik!
Fast.. du trodde ju själv att du var sån som glömde att ta med barnet från (eller iaf i) affären.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur du skulle ha förklarat för personalen att du inte tappat bort honom i affären om du hade gått så långt att de ropat ut ”Lille Kotten, 2 år, har tappat bort sin pappa som väntar vid kassorna…”
Staaackars dig, känslan är ju hemsk -men går ju inte att låta bli att skratta.
Ni killar, är det inte lika bra att klara livet utan er?
LOL and more LOL
HAHAHAHA din fru är bäst! Gud vad jag garvade – det är alltid lika kul att läsa din blogg, Fredrik!
Har själv tagit med mig två barn och lämnat det tredje i babyskyddet i bilen. ”Var är den lille då, är han hemma?” ”Eeh, näe? (ser mig omkring)… ska bara hämta en sak…” Dock bara ett par minuter, men ändå. Hyfsat dåligt samvete. För oroliga föräldrar ska nämnas att han satt och jollrade och var allmänt nöjd.