Så vi skulle köpa en ny wok. För att det var sjukt dålig kvalitet på vår gamla. Och den vi hade innan dess. Och den vi hade innan dess. Och de två vi hade innan den vi hade innan dess. Eftersom ingen av dem tålde att diskas så som jag hade tänkt att en wok skulle diskas efter att jag hade lagat mat i en wok så som jag hade tänkt att man skulle laga mat i en wok.
Så vi var i en wokaffär. Min fru pratade rätt länge med försäljaren om huruvida wokpannor i allmänhet är tillverkade för att man ska fritera Snickersglass i den och sedan fritera kyckling i samma wokpanna direkt efteråt och sedan lämna ett centimetertjockt lager med olje- choklad- och kycklingrester i botten och låta alltihop stå på en varm platta tills allt bränner fast och sedan panikslaget försöka få bort rubbet med stålull och Yes innan ens fru kommer hem så att hon inte ska märka något. Och visst, okej, försäljaren såg väl kanske inte helt och hållet övertygad om att det var den primära funktionen han trodde att wokpannetillverkaren haft i åtanke under produktionen. Det gjorde han kanske inte. Och sen sa han något om att det tydligen står ganska tydligt på förpackningen när man köper just den här typen av wokpannor att man inte ska använda diskmedel i dem eftersom det tydligen förstör dem. Och sen var det något om att stålull repar något ytlager eller vad det nu var. Okej. Men han plockade hur som helst fram en wokpanna som han stolt berättade ”kommer hålla en livstid!”.
Och då tyckte jag att det var rätt fyndigt av mig att utropa ”challenge AAACCEPTED!!!”
Varpå försäljaren vände sig till min fru, såg en aning tveksam ut, och sa: ”Ja, den håller en livstid om man tar hand om den, alltså, om man inte…diskar den med diskmedel eller…stålull…”
Varpå min fru tog tag i handtaget på den där wokpannan, svängde den en aning olycksbådande fram och tillbaka bredvid låret, tittade på mig, tittade på wokpannan, nickade mot försäljaren och sa: ”Den kommer hålla EN livstid i alla fall, i så fall, det kan du vara säker på”.
Jag förstår att alla relationsterapeuter säger att det är viktigt att man har en kommunikation med varandra som är ”tydlig”. Men jag upplever faktiskt ändå att den rätt ofta just när vår familj ska handla köksredskap ligger lite väl nära gränsen för ”dramatisk”.
