Visst, visst, men det finns ju alltid NÅGOT att klaga på om man vill vara negativ
Vår son och jag möter upp min fru och hennes väninna.
Väninna: Nej men hej! Hur går pappaledigheten?
Jag: Den går fint. Det är fan skitenkelt det här. Fattar inte vad folk gnäller för.
Väninna: (Gullar med vår son) Var har ni varit idag då?
Jag: Äh, du vet. Vi har tagit en lång promenad, matat fåglarna i parken, lekt i sandlådan...
Min fru: (Öppnar skeptiskt vår sons jacka för att se vad han har för tröja under)
Jag: (Pekar) Sluta se ut så där! Den är REN! Och byxorna är nytvättade. O-c-h matchande skor.
Min fru: (Lyfter misstänksamt på vår sons byxben)
Jag: (Nickar nöjt) Han har till och med likadana strumpor på sig!
Min fru: (Ser en smula överraskad ut) Ja, ja...det verkar faktiskt som att du har lyckats den här gången...
Väninna: (Böjer sig fram och rufsar vår son i håret) Guuud vad söt han är. Urgullig outfit!
Jag: (Nickar mot min fru) Du ser! Du bara kritiserar mig hela tiden men jag är fan GRYM på den här klä-på-grejen.
Min fru: (På ett inte helt och hållet övertygat sätt) Mmm.
(Väninna stannar upp, slutar rufsa vår son i håret, tittar förvånat på sin hand)
Väninna: Vad är... det här?
Min fru: (Böjer sig fram mot vår sons hår, skakar på uppgivet på huvudet) Ostbågesmulor.
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig) Vi har faktiskt varit ute hela dagen. De där kan ju ha hamnat där precis när som helst...