Well played. Jag ger henne det.
Fru: Okej, nu har jag packat alla kläder och alla våra grejer. Kan du packa dina sista grejer nu så att jag kan stänga väskorna?
Jag: Jag hatar att packa.
Fru: Jag vet. Så därför har jag packat alla våra kläder och alla andra grejer. Nu behöver du bara packa ner dina sista grejer.
Jag: Jag ska bara fixa en grej här först.
Fru: Bara gör det NU, snälla.
Jag: Okej. Visst. Absolut.
(Tystnad)
Fru: Har du en app i din telefon som packar dina grejer åt dig?
Jag: Nej.
Fru: I så fall kommer det nog gå snabbare att packa dina grejer om du lägger ifrån dig telefonen.
Jag: Jag ska bara göra en grej, sa jag ju.
Fru: Kan den grejen vara att packa dina grejer?
Jag: Jag skulle uppskatta om du inte talade till mig med den där tonen.
Fru: Vet du vad jag skulle uppskatta?
Jag: Om jag packade mina grejer?
Fru: (Nickar på ett sätt som faktiskt inte ser ut helt och hållet som att hon menar det uppriktigt) Tv3 borde göra en detektivserie om dig.
Jag: Okej, men jag gör det så fort jag är klar med det här.
Fru: Men snälla Fredrik.
Jag: Vadå? Måste jag packa nu-NU?
Fru: Vilken del av "nu" var det som förvirrade dig?
Jag: Jag trodde inte att du menade nu-NU.
Fru: Vad trodde du att jag menade?
Jag: Du vet. Typ "nu".
Fru: Men herregud.
Jag: Du kan vara herregud. Om man säger "nu" så betyder det liksom att man kanske har en kvart på sig eller så. Annars är det nu-nu.
Fru: Du har en kvart på dig att PACKA ja! Inte en kvart på dig att BÖRJA packa!
Jag: Jamen okejokejokej!!! Nu-nu då!
(Tystnad)
Fru: (Tittar på vår son, som står på golvet och skriker) Vad är det?
Son: (Osammanhängande och helt ärligt mestadels grammatiskt inkorrekta vrål)
Fru: Funkar inte tv:n gubben? Vänta så ska jag ringa någon i receptionen som kan fixa den...
Jag: Jag kan fixa den!
Fru: (Med posen av framsidan av en superhjälteserietidning från 70-talet) Bara packa ner dina grejer nu!
Jag: Jajaja. Men om DU packar mina grejer istället så fixar JAG tv:n under tiden.
Fru: Nej. DU packar dina grejer, och JAG ringer någon från receptionen som kan fixa tv:n!
Jag: Visstvisstvisst. Jag fixar tv:n då. Och sen packar jag mina grejer. Det är ju inte som att du behöver göra något här.
Fru: (Faktiskt, om jag ska vara helt objektiv, lite onödigt dramatiskt) Nej. Jag har ju bara packat a-l-l-a våra kläder och a-l-l-a andra grejer...
Jag: Flytta på dig nu så ska jag fixa tv:n!
Fru: Men du kommer ju inte kunna "fixa" den säger jag ju! Det är bättre att jag bara ringer efter någon från receptionen!
Jag: Det är för fan klart att jag kan fixa en jävla tv!
Fru: (Slår ut med armarna) Okej. Men jag kommer fortfarande inte packa dina grejer.
Jag: Ge mig fjärrkontrollen!
(Ganska lång tystnad)
(Eventuellt ett och annat könsord)
(Telefonsamtal)
(Tjugo minuter senare.)
Fru: (Sitter på sängen med ansiktet i händerna) Kan du packa dina grejer n-u då?
Jag: Men gud alltså, får man INGEN tacksamhet för att man fixade tv:n eller?
Fru: Det var inte du som fixade tv:n. Det var killen från receptionen.
Jag: Som JAG ringde ja!!!
(Tystnad)
Jag: Just det. För medan du satt här och gnällde så tog jag tag i problemet och LÖSTE det! I make shit HAPPEN!
Fru: (Reser sig upp. Stänger resväskorna. Sätter hänglås på dem. Ställer dem i hallen.)
Jag: Vad gör du nu?
Fru: Vad ser det ut som?
Jag: Men du kan ju inte låsa väskorna innan vi har packat mina grejer!
(Viss paus för eftertanke)
Jag: Jag skulle inte ha sagt det där om att jag är en sån som löser problem, va?
Fru: Hur känner du själv, så här i efterhand?
