Ni minns kanske att jag häromdagen vann en episk seger över min son, roboten, då jag medelst krav på autenticitet i rollgestaltningen lyckades få honom att visa mig var gå-och-sov-knappen satt och på så vis fick honom att somna. Bara sådär.
Det var förstås en episk seger. Det var det.
Problemet är bara, som läsaren “Erik” (jag känner inte honom, men om jag gjorde det skulle han inte direkt vara den första jag ringde om jag hade en dålig dag, så kan jag väl säga) så vänligt påpekar med sina ord som ringlad citron över ett öppet sår, att jag borde ha tänkt ett steg till.
Jag försökte rätta till misstaget genom att fråga idag.
Men då tittade bara min son sjukt irriterat på mig och fräste att “roboten är trasig!”.
Kampen om universum fortsätter.