Who watches the watchmen
Jo. Som vi avhandlat en smula tidigare i den här bloggen (här, om man ska vara helt precis) har ju tv:n i det här hushållet utvecklat vissa tekniska egenheter på sin ålders höst som gör att man numera måste gå igenom en så diger lista på- och av-tryckningsprocedurer innan den har värmt upp och börjat släppa ifrån sig rörliga bilder att man när man är färdig inte längre är riktigt säker på huruvida man har slagit på Disney Channel eller av misstag råkat bli medlem i något från en Dan Brown-roman.
Och medan den övriga familjen i den blinda kommersialismens namn propagerat för att vi bara ska gå ut och köpa en ny tv har förstås jag, i egenskap av det här hemmets enda röst av något som helst förnuft, givetvis stått bakom tv:n och försvarat den in i det sista. Eller, ja. Jag har stått framför tv:n. Och de har sagt till mig att flytta mig. Men ni fattar symboliken. Tyvärr stängde dock tv:n av sig igår mitt under Scooby Doo-maratonet på Cartoon Network, och ni förstår ju vad det innebär.
Man kan inte jobba med någon som stänger av Scooby Doo.
Visst, visst, jag vet att varje gång man har en etisk diskussion nuförtiden så ska någon kasta in argumentet "man kan inte dra alla över en kam, man kan inte döma kategoriskt", och sen ska någon annan gå helt "mmmnellerhur! Var ska man dra gränsen liksom? Va? Har'u tänkt på de äller!?", och då säger jag att gränsen går när någon stänger av Scooby Doo. Där har ni min gräns. Där har man fan förverkat sin rätt att existera i ett civiliserat samhälle.
Så idag åkte vi till elektronikmarknaderna för att köpa en ny tv.
Min fru och vår son hade förstås i samråd med min far och min svärfar gjort en fullständig behovsanalys och satt upp en budget och gjort prisjämförelser och skit. Jag gjorde istället det som varje lite rationell och medveten konsument gör. Jag gick och frågade en säljare. Och när han frågade "vad hade du tänkt dig?" så svarade jag "det finns en bil som jag vill ha och i reklamen kör de den genom en flod, jag vill ha en tv som lämpar sig för att titta på den sortens reklam". Och då visade säljaren mig en tv "med Smart-funktion" som har internet och som man kan slå av och på med röstkommando. Man bara ställer sig i vardagsrummet och vrålar "ON!" så slås tv:n på. Och sen bara "OFF" så slås tv:n av.
Fattar ni.
Som K.I.T.T.
Så jag frågade säljaren om tv:n var lite som K.I.T.T. Tyvärr sa säljaren att han inte kunde svara på det. Och sen pratade han lite om hur prisvärd tv:n i alla fall var och vilken fin bildkvalitet den hade. Och sen pratade vi lite om huruvida den kanske i själva verket var mer som en Transformers-tv. Eller det var väl mest jag som pratade om det, om vi ska vara helt ärliga. Men ni fattar för fan symboliken. Så jag frågade hur som helst, som man gör, om han trodde att man kunde programmera om de där röstkommandona så att man istället för "ON" kunde skrika "AUTOBOTS! ROLL OUT!". Och han sa att han skulle gå och kolla det.
Och sen gick han.
Och jag stod kvar och insåg att den där tv:n egentligen inte alls är så mycket K.I.T.T. som man först tror eftersom den inte pratar tillbaka. Fast sen tänkte jag att på sätt och vis gör den ju det, eftersom den visar olika tv-program. Fast då flöt jag liksom tillbaka till Transformers för det är ju så Bumblebee kommunicerar. Och då blev det på något sätt jävligt filosofiskt alltsammans. Är det vi som tittar på tv:n, liksom, eller är det tv:n som tittar på o-s-s. Fattar ni?
Och sen kom inte säljaren tillbaka.
Och nu har tydligen min fru beställt en tv på nätet istället eftersom jag tydligen "inte går att diskutera med".
Men jag ska köpa den där förbaskade Bumblebee-tv:n ändå om det så är det sista jag gör för den kommer bli perfekt i flodbilen när jag sitter i biltvätten och äter choklad. Jag ska bara köpa flodbilen först. Och choklad.
Först choklad.
Vi hörs imorgon.
