Jo.
Det ”high speed wi-fi” som hotellet vi bor på enligt katalogen skulle erbjuda visade sig lite mer irl vara något av en internetmotsvarighet till en combover. Täckningen är, med generösast möjliga beskrivning, högst fläckvis. Och eftersom jag ingalunda är ensam på hotellet om att även helt sakna 3G-täckning på alla tillgängliga enheter har det hela efter två dagar utvecklats sig till en slags Waterwold-remake där svenska turister stryker runt poolen med aggressivare och aggressivare blickar och väser ”har du sett något internet? Ge mig lite internet för fan! Jag berättar inte för någon! Vart ska du nu? Efter honom Leif! Tjockisen har internet!!!”. I eftermiddags började jag seriöst fundera på att låsa in vår son på rummet efter att jag nästan med hundra procents säkerhet hört två rökare från Trelleborg, klädda i den där sortens regnbågsfärgade charter-Ralph Lauren-pikéer där ”Ralph” stavas ”Ralf” och hästen ser ut som en liten liten liten sköldpadda som spelar squash sittandes på ryggen på en kraftigt berusad giraff, mumla ”ungen bär märket! Ungen kan visa vägen till wi-fi!” innan de försökte pussla ihop en fungerande uppkoppling genom att tyda mönstret i hans tröja efter att han somnat med ansiktet först i en tallrik aprikosyoghurt.
Hur som helst.
Efter att medelst skoningslösa badhandduksrapp och ett par kastade plastStÖl-glas fäktat bort en grupp holländska pensionärer har jag alldeles nyss lyckats säkra en liten fläck i östra hörnet av pianobaren där jag har en plupp, vilket jag hoppas kommer vara nog för att skicka detta nödrop.
Så om ni ser det här: Läget är akut. Folk har börjat posta vykort. Biljardborden är upptagna. Flera familjer har börjat prata med varandra för att ha något att göra över huvud taget. Inom 24 timmar kommer det utbryta full analoganarki här.
Skicka internet.
Skicka internet omedelbart.