Word feud

Jo. Det visar sig alltså att någon, någonstans, någon gång, troligtvis under den senaste veckan eller så, har lärt min son ett nytt ord.

“Akta”.

Det kan förstås, ur en 2,5-årings perspektiv, primärt användas som förkortning av “kan du vara snäll och akta dig så att jag kan ta den där kakan?” eller “man måste akta vovven så att man inte råkar måla på den med tuschpenna”.

Men ganska tidigt imorse, när jag körde honom till förskolan i det väderlag som norrlänningar kallar "högsommar" och resten av världen kallar "en helvetes massa snö", och jag var trött sådär som man är när dagen har börjat klockan 05.45 med att en 3D-animerad Musse Pigg vill lära en dansa, beslutade sig min son för att sträcka sig en aning ur bilstolen och kasta en plasthelikopter allt vad han orkade in i rutan i bildörren.

Samtidigt som han skrek "AKTA!!!".

Jag förmodar att han menade att helikoptern skulle akta sig. Att det var någon form av lek.

Jag är inte dum i huvudet.

Men jag var lite trött.

Så när jag sitter här nu en stund efter att jag falsettskrek "AKTA VAAAD!?" samtidigt som jag instinktivt var nära att styra in bilen i ett buskage av normalstorlek, och fortfarande har som ett tryck över bröstet och liksom en metallisk smak i munnen.

Då är jag inte helt säker på att min son inte i själva verket har utsatt mig för sitt elakaste practical joke hittills.

Det är jag faktiskt inte.