You down with VAB, yeah you know me.

Vår son är sjuk idag, så jag är hemma och vabbar igen. Det är förstås ett gemensamt beslut av hela familjen. Min fru hade en lång rad viktiga möten idag, men erbjöd sig ändå att avboka dem och stanna hemma om jag hade något “brådskande på jobbet”.

Hon försökte verkligen hålla sig för skratt när hon sa det. Jag ger henne det.

Och att jag är inne i ett väldigt kritiskt skede av min tredje säsong i nya Football Manager (jag är Metz i franska ligan, från tredjedivisionen till Ligue 1 på två säsonger, tackar som frågar) föll tydligen inte inom kategorin “brådskande”. Så kan man väl sammanfatta det. Jag försökte tillägga att jag eventuellt tänkte skriva grejer också, men då frågade min fru “vadå för grejer?”, och då hade jag väl egentligen bara historian om “spökstaget” från bilverkstaden igår (vi har ett spökstag i vår bil, som egentligen inte är ett stag alls, tror jag, men vi kan prata om det lite senare) som helt konkret exempel. Och till och med jag hade, helt ärligt, lite svårt att motivera den som helt tidskritisk.

Så nu är jag hemma och vabbar. Eller hemma i alla fall. Det är väl tydligen inte per definition vabb om man inte anmäler det till Försäkringskassan och skickar in blanketter och håller på och jag orkar inte riktigt ha hela den där diskussionen med dem om hur jag försörjer mig. Igen. Förra gången slutade det med att det enda som handläggaren och jag egentligen kunde enas om var att den som verkligen i rättvisans namn borde få begära ut ersättning från Försäkringskassan när jag inte är på kontoret är korvgubben på hörnet Norrtullsgatan/Odenplan.

Men jag vet inte hur man sjukanmäler sig till honom.