Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Vi ses

 |  Publicerad 2015-05-03 16:25  |  Lästid: 4 minuter

Godsöndag.

Idag flyttar jag till Fredrikbackman.com. Jag vet inte riktigt vad som kommer finnas där än. Det kanske blir annorlunda, det kanske blir samma sak, jag har inte planerat speciellt noga. Men jag tror att det blir bra, tids nog, det också.

Jag har haft den här bloggen på Cafe.se i nästan precis fem år. Några av er som läser just nu har varit med ända från början, en handfull har varit med ända sedan jag började blogga 2008 på helt andra platser på internettet.  Jag kan bara beklaga alltsammans för er del, ni kunde ju verkligen ha lagt all den tiden på något mycket mer konstruktivt. Ni kunde ha lärt er ett nytt språk eller umgåtts mer med era familjer eller klarat alla Grand Theft Auto-spelen.

För min del däremot, finns verkligen ingenting kvar att be om. Jag kan bara hoppas att det här har varit någon ynka promille så trevligt för er som det har varit för mig. För det har verkligen varit enastående för mig. Sju år, fem här på Café, jag har gift mig två gånger med samma kvinna och blivit pappa till en son och en dotter och fått den osannolika ynnesten att skriva fyra böcker under den tiden. Den här bloggen har varit min trampolin lika mycket som den varit min saccosäck, jag har studsat här lika mycket som jag landat. Ibland har vi varit allvarliga, ni och jag, oftast inte alls. Ibland har vi varit många och ibland några färre. Alltid, oavsett, hela vägen, så har det varit ett av mitt livs största privilegium att ni har dykt upp dag efter dag.

Jag ville att ni skulle veta det. Att det har betytt något för mig. På riktigt. Att ni har hängt med, stått ut, haft överseende, med mig och med varandra. När jag tittar tillbaka på de här åren är jag allra mest tacksam över att tonen i kommentarsfältet nästan aldrig varit hatisk eller hotfull, den har varit rörig och stökig ibland men i stort sett aldrig aggressiv. Så gott jag har förmått har jag försökt berätta historier, för det är det enda jag kan, när jag började skriva hoppades jag att den här bloggen i sina bästa stunder skulle kunna kännas som när ett gäng barndomsvänner sitter runt ett altanbord och dricker billig sprit den sista sommardagen på året. Ni gav mig ogripbart mycket mer än det. Ni tog in mig i kommentarsfältet och gjorde mig till en del av en högljudd, dysfunktionell och förkrossande kärleksfull familj.

Det är förstås många, många fler av er som borde nämnas vid namn än vad som är möjligt, så om jag bara kan hojta något till en enda som representant för oss alla så är det Ulf. Du skickade en Clas Ohlson-keps med lysdiod i skärmen till mig, så att jag skulle kunna rengöra mina skrivmaskiner på nätterna utan att väcka min familj. Du var en av de som hängde här när jag hade fått en idé, som ledde till en annan idé, och som till slut blev en idé som jag skrev en hel bok om. Du hängde här så länge att jag betraktade dig som en vän långt innan jag faktiskt träffade dig och tryckte din hand. Du kom upp till Stockholm och såg Johan Rheborg spela Ove på Rival, vi snackade om det på Facebook efteråt, du hatade trafiken i Stockholm och de obefintliga jävla parkeringsmöjligheterna på Södermalm men du gillade verkligen pjäsen. Du sa det inte rakt ut, för jag tror inte att du ville såra mig, men jag fick känslan av att du faktiskt kanske gillade pjäsen bättre än du gillade boken. Och det var okej. Det var verkligen okej. Du och alla andra bloggläsare som var där fick mig att känna mig som att jag var en del av något. Som att det fanns något där nu som var vårt.

Och det var fett, Ulf. Det var jävligt fett.

Jag fick höra för några dagar sedan att cancern vann till slut. Det är en märklig sak att säga om någon som man bara träffat en enda gång, men jag kommer sakna dig. Tack för att du såg mig. Det gjorde skillnad för mig.

Och tack till er andra. För alltihop.

Idag flyttar den här bloggen alltså till en egen liten sajt, på Fredrikbackman.com. Jag vet inte exakt hur den kommer se ut eller vad den kommer innehålla. Jag kanske skriver jättemycket i perioder och inget alls då och då. Trampolin och saccosäck, allt det där. Ni är välkomna när ni vill. Altanbord, billig sprit, sista dagen på sommaren. Historier. Det är vad jag har.

Ett varmt och uppriktigt tack till Café som lät mig bo här i fem år och bjuda in mina kompisar. Ett speciellt tack till Viktor Barth-Kroon, som mot allt rimligt förnuft gav mig platsen från första början. Tack också till Johan Hurtig som svarade på mejl fyllda av invektiv kvart över tre på natten när jag inte begrep en funktion i det förbannade bloggverktyget, till Markus Kylén som redaktörade mina tre längre Café-artiklar om hamburgare, höjdrädsla och alkohol och lärde mig saker om mina egna ord som jag fortfarande tänker på, och till chefredaktör Jens Stenberg som har backat mig hela vägen även när läsare har hotat att stämma honom om han inte sparkar mig. Det har varit ett äventyr.

Det näst sista inlägget i den här bloggen handlade om gräddbullar. Det delades fler gånger på sociala medier än något annat inlägg jag har skrivit det senaste året.

Jag tror inte att vi får ett mer passande tillfälle att rida in i solnedgången.

Nöjet var helt på min sida.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Hur det här gick till. Ungefär.

 |  Publicerad 2015-04-30 10:03  |  Lästid: 2 minuter

God vän: Varför är du så arg?

Jag: (Faktiskt mer frustrerat än argt) För att ni inte LYSSNAR!

Fru: (Till god vän) Det är hopplöst att prata med honom om det här. Jag har redan försökt.

Jag: Hur kan ni inte veta vad en GRÄDDBULLE är?

God vän: Det är väl som en kokostopp?

Fru: Men herregud, säg inte så, nu sätter du igång honom igen.

Jag: (Möjligen en aning sammanbitet) Det är inte som en kokostopp.

God vän: Är du säker?

Fru: Here we go again.

Jag: (Möjligen inte så sammanbitet alls) Ja, jag är SÄKER! Jag är SÄKER eftersom om jag menade en fucking KOKOSTOPP så hade jag sagt FUCKING KOKOSTOPP!!!

God vän: Men måste du bli så arg?

Jag: (Jättejättesammanbitet.) Ta fram din telefon så ska jag visa.

God vän: (Googlar) Åh, vänta, här är några. Är det såna här du menar? ”Skumboll”?

Jag: (Pekar på bilden. Jättesammanbitet.) Det där är en gräddbulle.

God vän: (Tittar i sin telefon) Det står här att de kallas ”gräddbulle” i Skåne.

Jag: (Sammanbitet på medelnivå) De HETER för fan gräddbulle! De kanske kallas ”skumboll” någon annanstans av några jävla hedningar men de HETER för fan GRÄDDBULLE!

God vän: Wikipediasidan heter ”skumboll”.

Jag: (Djupa andetag. Djupa, djupa andetag.) De heter gräddbullar. Jag köpte dem på ett ställe som heter ”gräddbullerian”. Så jag vet att de heter gräddbullar.

God vän: Alltså…vadå? Det finns en hel affär som bara säljer gräddbullar?

Fru: Det är Skåne.

God vän: Men alltså…de säljer bara gräddbullar? Och de går runt på det?

Jag: Normala människor gillar gräddbullar.

God vän: (Viskar till min fru) Skumbollar, alltså? En hel affär som bara säljer skumbollar?

Jag: GRÄDDBULLAR!

Fru: (Till god vän) Jag har läst Wikipediasidan. Det är inte ens grädde i dem.

Jag: (Eventuellt lite upprört) Men jävla ”vegetarisk bacon”, det är helt okej att det finns!? Ska DU som är VEGETARIAN komma och lägga dig i vad grejer heter kontra vad de INNEHÅLLER!!!???

Fru: (Till god vän) Jag sa ju till dig att inte prata om det här. Jag sa ju att han skulle bli helt galen. Det är något skånskt. Fråga honom om glassen han brukade äta i Danmark när han var liten.

God vän: Vilken glass?

Jag: (Djupt, djupt, djupt andetag) När jag var liten så kunde man ta färjan till Helsingör i Danmark och köpa en stor strut glass där det var en stor klick jordgubbssylt högst upp, och så en stor klick grädde under sylten, och så en stor klick glass under grädden, och när man hade ätit sig igenom hälften av glassen så kom man till en upp-och-ner-vänd gräddbulle, som var nertryckt i själva struten.

(Tystnad)

God vän: Alltså…jag…hur gammal var du när du fick äta det här?

Fru: (Till god vän) Jag säger ju det, han växte upp på Willy Wonkas chokladfabrik. Fråga honom om ”bulle med bulle”.

God vän: Bulle med…bulle?

Jag: Det är en franskbrödsbulle med en chokladboll inuti.

God vän: Vad är en franskbrödsbulle?

Jag: Jag tror att ni kallar det ”källarfranska” i Stockholm.

Fru: (Till god vän) De stoppar in chokladbollen inuti källarfranskan och äter den.

God vän: Varför det?

Jag: (Möjligen en smula kränkt) För att det är GÖTT!

God vän: Men alltså…är det en gräddbulle då? Inuti den här…källarfranskabullen?

Jag: Men är du dum i huvudet eller? Det är en chokladboll!

(Tystnad)

Jag: Men nu när du säger det så kanske man skulle kunna göra en bulle med bulle med gräddbulle.

(Tystnad)

Jag: Kanske med gla…

Fru: (Till god vän) Min teori är att skånska försäkringsbolag inte erbjuder livförsäkringar över huvud taget. Står det något på Wikipedia om det?

 

Läs också: ”Personligt meddelande” – Fredrik Backmans mest lästa blogginlägg någonsin

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-11-03 08:05

Jag är egentligen för upprörd för att prata om det här

 |  Publicerad 2015-04-29 22:06  |  Lästid: < 1 minut

På allvar. Jag är för upprörd för att prata om det här.

Men jag fick en låda gräddbullar av en god vän när jag var i Skåne. Och nu har jag tagit med dem hem till Stockholm. Okej, jag fick en låda gräddbullar av en god vän när jag var i Skåne, och jag åt upp den lådan gräddbullar medan jag var i Skåne, men det stod på lådan var de var köpta, så jag åkte dit och köpte en låda till. Okej, två lådor till. Och en av dem tog jag med mig till Stockholm.

Och jag är egentligen alldeles för upprörd för att prata om det här.

Men nu har det alltså visat sig att i somliga delar av Sverige så heter inte gräddbullar ”gräddbullar”. Det har till och med visat sig att i somliga delar av Sverige, och somliga av de delarna befinner sig i mitt hem (i mitt HEM!) så finns det människor som inte ens vet vad gräddbullar ä-r.

De vet inte.

Vad det är.

Jag är egentligen för…men alltså…på riktigt…i somliga delar av mitt hem så går det runt somliga människor och frågar ”menar du kokosbollar?”. Menar jag kokosbollar? HADE JAG MENAT KOKOSBOLLAR HADE JAG FÖR HELVETE SAGT ”KOKOSBO…

Jag sa ju det.

Jag är för upprörd.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-29 22:08

Fly the friendly skies

 |  Publicerad 2015-04-29 11:39  |  Lästid: < 1 minut

Flera läsare har sedan igår gjort mig uppmärksam på att mina vänner och jag kanske inte behöver en riktig helikopter för att spela 3D-Pacman med vår vån som är rädd för hundar. Det finns nämligen någon sorts radiostyrda helikoptrar utrustade med kameror.

Så nu behöver jag bara en vän som kan lära sig att styra helikoptern och kameran.  Om det är för svårt kanske jag behöver en vän som styr helikoptern och en som styr kameran. Och så behöver jag några vänner som springer runt i radhuskvarteret med hundar. Det får gärna vara vänner som har egna hundar. Annars kommer vi behöva några andra vänner som har hundar att låna ut. Och walkie-talkies. De kan vara köpta i affär.

Och efter att allt är färdigt kommer jag eventuellt behöva en ny vän som är rädd för hundar eftersom den första vännen eventuellt kommer vara en före detta vän.

Min fru håller på här i bakgrunden nu om att det kanske är såna här saker som är anledningen till att jag inte har så jävla många vänner från första början.

Det är tacken man får för att man erbjuder henne att välja mellan att ta helikoptercertifikat eller att skaffa hund.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-29 11:41

Run to the hills. Run for your lives.

 |  Publicerad 2015-04-28 11:40  |  Lästid: 3 minuter

Jag har en god vän som är rädd för hundar. Alltså på riktigt rädd för hundar. På nivån så att om jag sa att jag hade lämnat en snäll liten tax i hans lägenhet och samtidigt berättade att jag gömt tre dussin giftormar i hans bil så hade han sovit i bilen. Jag vet det eftersom han bodde i lägenhet och hade en bil när vi var 22 och vi är några stycken av hans barndomsvänner som fortfarande har lite dåligt samvete över det där (även om det till vårt försvar var varmt ute och jag var ganska berusad och det slutade med att jag också sov i hans bil).

Men hur som helst: Det här är givetvis ingenting man ska skämta om, fobier är fruktansvärda, jag har flera själv. Höjder, krokodiler, trånga utrymmen, öppet vatten, skjutvapen, tandläkare och den där grejen i Gordon Ramsays Hell’s Kitchen där de får smaka på saker med förbundna ögon och inte vet om det kommer vara lax eller pannacotta till exempel.

Men min gode vän är alltså rädd för hundar.

Och hans fru och han och deras nyfödda barn har precis flyttat in i ett radhus i ett svenskt radhusområde, som verkligen ser ut exakt så som svenska radhusområden som verkligen, verkligen, verkligen ser ut exakt så som svenska radhusområden ser ut, ser ut.

Och man ska inte skämta om fobier. Det ska man sannerligen inte. Jag hade till exempel blivit asförbannad om någon hade gömt en krokodil i min bil. (Jag hade fan inte ens tolererat att den hade svansen på ett litet flak där bak, så dra åt helvete alla ni med småbarn som tänkte föreslå det, den där skiten är fan inte okej!)

Men min gode vän som är rädd för hundar har börjat jogga på kvällarna.

Och jag vet inte om ni kommer ihåg den där gången som min fru pratade om att hon ville ta helikoptercertifikat för att det kunde vara bra att ha när zombieapokalypsen kommer? Och jag insinuerade att det kanske skulle vara bortkastad tid om inte zombieapokalypsen dök upp för vad skulle hon DÅ behöva en helikopter till? Nåväl. Jag hade fel där. Uppenbart. Så det har visat sig att jag verkligen, verkligen, verkligen måste börja uppmuntra min fru att ta tag i det där igen, och kanske till och med kolla om det finns någon sorts intensivkurs hon kan gå. För jag har pratat med min gode väns fru nu och hon har vittnat om att när min gode vän är ute och joggar och får syn på någon granne som är ute och går med sin hund i slutet av gatan, då tvärvänder min gode vän och rusar åt andra hållet. (Han har själv erkänt att han vid minst två ställen har tvärstannat mitt på en cykelbana för att någon har lekt med sin labrador tvåhundra meter längre fram, och eftersom min gode vän inte vill avslöja att han lider av hundrädsla eftersom han är övertygad om att labradorerna då ska lukta sig till hans fruktan och ”det är då de jävlarna hugger!!!”, så brukar han låtsas att han egentligen stannat för att han tänker köra intervaller mellan lyktstolparna åt andra hållet. Och så springer han den gamla fotbollsövningen ”idioten” mellan stolparna en efter en tills han sakta men säkert tagit sig hela vägen hem.)

Jag säger inte att man ska skämta om fobier. Det ska man inte. Jag hade blivit jättejättejättearg om någon gömde en tandläkare i min bil.

Men vi är några barndomsvänner till min gode vän som nu har insett att om vi hade en helikopter, ett par hundar av medelstorlek och walkie-talkies så hade en av oss kunnat cirkulera ovanför radhusområdet under hans joggingturer och spelat en sjukt fet 3D-version av Pacman.

Det är möjligt att mina barndomsvänner och jag behöver skaffa någon form av gemensam hobby så att vi har fler grejer än det här att prata om. Det är absolut möjligt.

Men 3D-Pacman är en form av gemensam hobby.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-28 11:52

The flak and the furious

 |  Publicerad 2015-04-27 20:31  |  Lästid: 3 minuter

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag ska inte säga att det ”inte är något personligt”, för det har varit helt och hållet personligt. För mig.

Jag har varit i Skåne. Min fru var inte med. Och det var en sådan där helg när solen sken och nostalgin filtrerade bort småstadsuppväxtens alla komplex. Jag satt på en barbequerestaurang ägd av en god vän. Vi åt kött och drack alkoholfri öl och snackade så som grabbar har en tendens att göra. Han pekade och sa ”den där då? Tycker du om den där?”. Och jag sa ”jo, jo, herregud, men jag kan inte”. Och han sa ”jag kommer inte berätta det för någon. Är du sugen?”. Och jag sa ”jag är väl för fan inte blind? Vem skulle inte bli sugen? Men jag är gift och har två små barn och är stadgad nu. Jag bor i en bostadsrätt i ett område med smala gator och ’Kör Sakta Lekande Barn’-skyltar. Den där delen av mitt liv är över.”

Och då lutade han sig fram och sa ”det får bli vår hemlighet”.

Och sen fick jag köra hans pickup.

En svart.

Den var stor som min förra lägenhet. Jag skulle få plats med nästan alla mina skrivmaskiner på flaket. När man gasade lät det som om någon väckt Magnus Samuelsson genom att rycka i hans näshår. Det var som att rida på en full ent. Ratten var turistkartebred, hjulen högre än mina barn. Och jag tänkte att jag måste ha en. Jag tänkte att jag ville ha en så mycket att jag skulle kunna tänka mig att köpa en i hemlighet och ha den parkerad på flygplatsen i Ängelholm, så att jag skulle kunna köra min Hyundai till förskolan och lämna barnen varje morgon, och sen köra vidare in till kontoret och bara låtsas som ingenting, parkera i garaget och ställa mig i hissen. Smyga ut på entréplanet. Ta en taxi till Bromma, ta första flyget till Skåne, köra pickup i fyra timmar, och sen flyga tillbaka till Bromma och ta en taxi in till kontoret och ta hissen ner till garaget och hämta barnen på förskolan i Hyundaien som om ingenting hänt.

Det skulle kunna pågå i månader. Kanske år. Jag skulle kunna leva ett dubbelliv. Och en dag, när jag blivit bekväm och alldeles för självsäker, när jag börjar slarva, så är det de små sakerna som avslöjar allt. Kanske försöker jag starta Hyundaien med fel nyckel. Kanske doftar min jackkrage en sorts doftgran jag inte haft i Hyundaien sedan den var ny och allt kändes speciellt. Och Hyundaien ger inga speciella tecken, det tänds inga varningslampor, men innerst inne vet jag att den vet. Och den kanske väntar ett par dagar. Kanske flera veckor. Men en eftermiddag på väg från kontoret, kanske en helg när jag har varit på Max, slår gps:en plötsligt själv in koordinaterna, utan att jag kan hindra den. Alla dörrar låser sig. Och sen kör Hyundaien mig och sig själv och ett Max Suprememål och kanske en sån där lyxshake utför ett stup. För om inte Hyundaien kan få mig, då ska ingen få mig.

Nu frågade min fru vad jag tänker på, och jag sa ”inget”. Och nu tittar hon på mig som om hon redan har sett fotona i min telefon. Hon tittar på mig som hon gjorde den där gången när jag ville köpa en annan bil, som körde genom en flod (en FLOD!!!) i reklamen, men när vi stod hos bilhandlaren och han pratade om alla ”terrängegenskaper” och sa att det där var ”en perfekt bil för alla som älskar att vara ute i naturen”, så harklade sig min fru och bad mig högt att berätta för bilhandlaren lite om ”senaste gången du var ute i naturen, Fredrik. Vilken natur som helst går bra”. Hon tittar på mig nu som hon gjorde när jag hade pratat om flodbilen som ”the one that got away” medan vi körde Hyundaien 60 mil genom Sverige en augustidag året efter när det var 28 grader varmt, och en kvart senare gick luftkonditioneringen jävligt mystiskt bara sönder. Med 35 mil kvar. Och två arga barn i baksätet. Hon tittar på mig nu som om hon vill säga ”jag vet vad du håller på med. Och det gör Hyundaien också.”

Men jag skulle få plats med nästan alla mina skrivmaskiner på flaket, det är allt jag säger.

Jag skulle kunna köpa skrivmaskiner som jag bara hade i Skåne.

Jag skulle kunna köpa flygbiljetterna under falsk identitet. Ha ett hemligt bankfack någonstans med tre olika körkort, bensinpengar i kontanter och en pistol. Eller kanske inte en pistol. Men kanske en låda Snickers. Ifall att något händer.

Det skulle kunna vara mitt Narnia.

2015-04-23 15.44.39

 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-27 20:52

It’s a southern thing

 |  Publicerad 2015-04-23 08:20  |  Lästid: < 1 minut

Idag ska jag alltså som hastigast till Skåne. Ikväll klockan 18 ska jag bli intervjuad på en liten scen på biblioteket i Helsingborg av min vän Alex som jobbar där. Eventuellt kommer vi mest skrika invektiv åt varandra eftersom Alex växte upp i ett hem där åsikten att Donatello är den coolaste ninja turtlesen var ”helt okej”. Trots att alla civiliserade människor vet att det bara är nazister som inte tycker att Michelangelo är coolast.

 

Eventuellt kommer vi prata om mina böcker också. Men förmodligen inte om ”Min mormor hälsar och säger förlåt” för Alex tycker att den är ganska kass.

 

Hur som helst har jag redan fått upprepa min kaffebeställning tre gånger på Bromma Flygplats så jag antar att den sortens dialektförflyttning som gör att min fru måste ringa över Skype varje gång jag har varit i Skåne i mer än tre timmar för att kunna se mina läppar medan jag pratar är initierad. Jag ser som vanligt fram emot att komma ner till Helsingborg och beställa samma sorts kaffe av någon som muttrar ”jävla stockholmare”.

 

Jag är en världsmedborgare.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-23 08:22

Reklam

 |  Publicerad 2015-04-20 22:47  |  Lästid: < 1 minut

Godkväll. Det är jag igen. Det kommer gå snabbt.

Jag ville bara nämna att nu på torsdag ska jag prata om grejer på stadsbiblioteket i Helsingborg. Det är 50-årsfirande. För biblioteket, alltså. Men jag fyller snart 34 så om någon ser en trevlig keps- och skrivmaskinsaffär någonstans är jag inte den som dömer. Hur som helst: Klockan 18 börjar det. På biblioteket, alltså. I Helsingborg. Det ligger i Skåne till vänster om E4.

Jag ville också nämna att jag nuförtiden även härjar på Instagram (mest om kepsar och kakor) och Twitter (mest om amerikanska bilar som kör i cirklar och män i hjälm som skriker åt varandra).

Jag finns, om man nu verkligen sannerligen innerligt är i besittning av på tok för mycket fritid, även på Facebook.

Det var allt.

Jag ber om ursäkt för de här 20 sekunderna av era liv. Bloggen återgår strax till sin vanliga brist på innehåll.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-20 22:52

Min fru säger att det är mat som ”blev över”. Jag föredrar att kalla det mat som ”kom undan”.

 |  Publicerad 2015-04-19 09:43  |  Lästid: < 1 minut

Igår: Svensk-iranskt barnkalas.

Idag: Skånsk frukost.

image

De där fluffiga i ena hörnet är en sorts iranska kakor som smakar som om någon friterat ett moln. Det där i andra hörnet är resterna av en Captain America-tårta. Den kämpade tappert, men i den avgörande striden var mina krafter för stora. Min fru håller på om att jag kan glömma att jag får hitta på ett superhjältenamn för det jag har är tydligen inte en ”superkraft” utan ett ”problem”. Men hon förstår inte det här. De vanliga människorna gör aldrig det.

Jag har visserligen inte kommit på något superhjältenamn än, men det är i alla fall det världen kommer ropa när någon skriker ”vi måste göra plats i kylen!!!” och någon annan pekar mot himlen och svarar ”det här låter som ett jobb för…”.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Mitt liv är inte händelselöst. Det är lågintensivt.

 |  Publicerad 2015-04-17 21:46  |  Lästid: 2 minuter

Vi har haft vår bil i nästan två år. Det har verkat som en vanlig bil. Den har inte gjort några tricks, den har inte förefallit ha några hemligheter. Den har på alla sätt gett intrycket av att bara vara ett transportmedel.

Men idag var min dotter och jag ute och körde, ensamma, och medan vi satt i en kö vid ett rödljus sneglade jag av en händelse upp i taket och såg något.

Något som såg ut som en…lucka.

IMG_3098

Och jag ska alltså inte på något sätt alls försöka jämföra min Hyundai med Airwolf. Inte alls.

Men om Airwolf hade haft ett hemligt lönnfack där man kunde gömma sina snacks.

Det är allt jag tänker säga om det.

IMG_3096

I instruktionsboken står det att det är ett ”solglasögonfack”, men både min dotter och jag ser ju för fan att det är till för snacks. Hemliga snacks. Det är till och med en liten nersänkt öppning där i mitten så att de hemliga snacksen ska rulla ut naturligt över kanten och ner i munnen på en när man har bråttom och öppnar facket medan man är på ett hemligt uppdrag och till exempel blir beskjuten av fientlig gerilla eller är i garaget och bara ska hämta en grej.

”Solglasögonfack.” Ingen normal människa skulle för fan lägga solglasögon i DET HEMLIGA SNACKSFACKET. Min dotter och jag är överens om detta.

Eller, ja. Alltså, hon är ju bara ett och ett halvt år gammal, min dotter. Så, ja, ni vet.

Hon kan ha sitt crack där.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2015-04-17 21:53