Jag hör ju att min fru är uppe och går i hallen.
Jag hör att hon trampar på något. Jag förstår att det gör ont, för jag hör hur hon liksom fyller kinderna med luft och pressar ihop läpparna och samlar vrålet i bihålorna och bara låter det pysa ut i ett litet ”NNNGH!” genom näsborrarna.
Och jag ligger där i sängen och tänker och tänker ”hoppas det är Lego, hoppas det är Lego, hoppas det är Lego, hoppas det är Lego”.
Men det är det ju förmodligen inte.
Det är förmodligen ett opoppat popcorn.
Så vi kommer förmodligen ha en sån där kris i vårt förhållande nu igen.