Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

AFK

 |  Publicerad 2013-03-02 22:11  |  Lästid: 3 minuter

Jo.

Det skulle ju resas. Så först lekte min familj och jag det som traditionsenligt börjar med att min fru säger “nänä, du behöver inte hjälpa till med packningen, du behöver bara hämta…” och som sedan traditionsenligt slutar med att jag klättrar runt svettig och ursinnig i vårt källarförråd och mms:ar bilder av olika resväskor och får tummen upp- eller tummen ner-emoticons tillbaka av min fru och vår son uppifrån lägenheten.

Jag kallar det “förrådsgladiator”.

Och sedan skulle det ju resas och det gör man ju med flygplan, så det flögs flygplan (charterindustrin och jag gör inte riktigt samma begreppsanalys av ordet "frukost", så kan vi väl sammanfatta det). Sedan väntades det på väskor. Det trängdes. Det svors. Nere vid informationsdisken i ankomsthallen stod en fryntlig svensk kvinna med praktisk frisyr och bråkade med en betydligt mindre fryntlig kvinna som föreföll vara anställd på flygplatsen. Den fryntliga svenska kvinnan hade tillfällit förlagt sitt resesällskap och krävde nu i relativt okomplicerade oradalag att kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen skulle efterlysa detta via "the speaker systems för fan!!!". Kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen föreföll under en ganska lång stund reagera vänligt avvaktande på detta, men efter ett dussin "not possible madam" följt av samma krav fast med imponerande hastiga stegringar i decibelnivå från den fryntliga svenska kvinnan föreföll kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen tydligen till sist ha fått lite nog av det hela och svarade "you have to move bags now madam". Eftersom den fryntliga svenska kvinnan stod i vägen för utgången som alla andra resenärer planerade att använda. Den fryntliga svenska kvinnan vrålade då "you very stupid woman! You have no service!" till kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen varpå kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen föreföll ha fått jävligt mycket no av hela situationen och svarade "no YOU very stupid woman madam!".

Varpå jag började hålla på henne. För det var det enda rationella att göra.

Varpå den fryntliga svenska kvinnan skrek "YOU CALL MY FRIEND IN THE SPEAKER SYSTEM RIGHT NOW FÖR FAN!" varpå kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen pekade dramatiskt med ett darrande pekfinger i luften och skrek "HOW? HOW I CALL YOUR FRIEND MADAM? I USE FINGER?". Och då kom det två andra kvinnor som också föreföll vara anställda på flygplatsen springande och sen dök den fryntliga svenska kvinnans kompis plötsligt upp och sen redde det liksom upp sig. Men när jag gick förbi kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen på väg ut genom utgången som nu inte längre blockerades av den fryntliga svenska kvinnan så log jag och sa "I got the E.T. reference and found it very amusing!". För jag tyckte att kvinnan som föreföll vara anställd på flygplasten skulle veta det och inte känna sig som att den popkulturella referensen liksom gått över huvudet på alla inblandade.

Men hon hörde tyvärr inte.

Och sen blev jag tveksam och började misstänka att jag kanske hade missuppfattat situationen lite.

Och sen trängdes det lite till. Och sen åktes det buss.

Och ombord på bussen fanns en guide som helt obekymrat pekade på en karta och glatt berättade för alla ombord att "om vi åker 30 kilometer uppåt" så skulle vi komma till en stad och om vi "åker 30 kilometer neråt" så skulle vi komma till en annan stad. Så jag räckte upp handen och harklade mig och påpekade att om vi åker 30 kilometer neråt så kommer vi nog inte till någon stad alls såvida det inte alldeles nyligen börjat anläggas städer 30 kilometer under jordens yta. Och sen ägnade jag resten av bussresan åt att erbjuda high-fajvs till folk och min fru ägnade resten av bussresan åt att förklara för de andra hotellgästerna att hon var ensamstående mamma och att hennes man tyvärr omkommit i en tragisk paragliding-olycka och att hon inte hade en aning om vem jag var.

Så, ja.

Helt vanlig semester, alltså. I stort sett.

Men nu är vi i alla fall framme på hotellet och det är all inclusive och när de satte på mig det där armbandet vid incheckningen som berättigar mig till hur mycket mat och dryck jag vill när som helst på dygnet hela den närmaste veckan så sa jag "thankyou" bara helt lugnt och inte alls speciellt entusiastiskt. Jag vrålade inte "CHALLENGE ACCEPTED", som jag ville göra.

Jag tycker därmed ändå allt som allt att jag rent socialt har tagit mig igenom den här dagen med oavgjort.

Nu ska jag äta glass.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:23