När jag kom till Ängelholm igår och hyrde bil frågade mannen i disken vart jag skulle, och när jag svarade nickade han allvarligt och ritade utan att jag bett om det ut vägen till platsen där jag växte upp på en karta. Väl framme mötte min vän B mig, efter att vi inte träffat varandra på nästan ett år, och det första han gjorde var att andas lite kort genom näsan och säga ”så du har skaffat Stockholmsjeans, ser jag”. Sen sa han att min dialekt lät som om jag ”äter mycket sushi”.
Ikväll kom jag tillbaka till Bromma Flygplats efter ett drygt dygn i nordvästra Skåne och när jag gav taxichauffören min hemadress sa han glatt ”jaha, välkommen till Stockholm!”. När jag sa att jag bor här sa han ”du kommer trivas!”. Han sa det väldigt uppmuntrande. Och jättelångsamt. När jag kom hem och började prata med min son i hallen stirrade han bara på mig och sa ”va?”. När jag upprepade mig vände han sig om och gick ut i köket och sa: ”Mamma. Jag tror att pappa pratar engelska.”
Ibland drömmer jag om att det någonstans mellan Helsingborg och Solna finns en liten bortglömd plats på andra sidan ett vattenfall bakom en dold bergspassage bortom en hemlig skogsdunge där alla pratar exakt som jag. Som ett Fylke, fast alla har keps och gillar skrivmaskiner och när man säger ”skjorta” så är det ingen som härmar en med slowmotionröst.
Det är mitt happy place.