Att inse att man inte längre är cool nog för pikétröjor med siffror på

Folk i min omgivning mäter ofta sitt åldrande i vilken sorts saker de börjar konsumera. Som en bil som är ”praktisk” snarare än ”cool”. Eller en lägenhet som är ”funktionell för barnfamiljen” snarare än ”perfekt för efterfesten”. Eller såna där små italienska skorpor som man har pesto och parmesan på, som numera faller i kategorin där allting kallas ”soft” där man för fem år sedan bara brukade kalla det ”gay”.

Men jag är inte en sån människa. Jag mäter mitt åldrande i saker jag inser att jag inte längre är cool nog för att ha på mig. En extrem existentiell paradox, givetvis, med tanke på att mitt sinne för kläder och stil alltid rört sig någonstans i gränslandet mellan Leif GW Persson och Mino Raiola. Men varje tillfälle i livet som jag kan minnas då jag verkligen förstått att jag nu gått in i en ny fas i livet har föregåtts av insikten att jag slutat vara cool nog för ett visst klädesplagg.

Som träningsställsjackor till jeans (när jag var 22). Eller skateskor (när jag var 26). Eller mössa inomhus (när vi var hos barnmorskan nu i februari i år).

Eller Timberland-kängor. Ett faktiskt alldeles speciellt uppvaknande som jag hade i New York så sent som i vintras, då jag stod med just ett par Timberlands på fötterna framför en helkroppssegel i en väldigt cool affär i en väldigt cool del av SoHo bredvid en väldigt cool afroamerikansk 20-årig man som hade scarf och keps på huvudet samtidigt som om det var den allra naturligaste sak i världen och kallade mig ”dog” och intygade att jag såg ”phat” ut.

Jag minns hur jag tittade i spegeln och plötsligt bara såg en ganska tjock svenne som solar ansvarsfullt och tycker att Apple gör de bästa datamaskinerna och precis har insett att han inte längre äger ett enda par byxor som går att ha till ett par Timberlands. Och hur jag först då insåg att jag nog trots allt inte har varit cool nog för ett par Timberlands sedan mina kompisar vägrade åka till Hultsfred eftersom de tyckte att Wu Tang Clan hade blivit ”för kommersiella”.

Sedan satte jag tillbaka Timberland-kängorna på sin hylla, tackade den trevliga expediten (som tveklöst bara hade det här knäcket under en övergångsperiod tills hans riktiga karriär, nämligen att sälja automatvapen ur bakluckan på en svart Lincoln Navigator, kommit igång ordentligt) och gick och köpte ett par Guess-boots för vad som inte kan beskrivas som annat än ”skitnödigt mycket pengar”.

Jag hade ett nytt uppvaknande av precis den här sorten nu i helgen, och insåg återigen att mitt liv nått ännu ett vägskäl. Då stod jag nämligen med min familj på Brothers i Kista Galleria och hade exakt samma Timberland-episod, men denna gång med det fenomen som är ”pikétröja med siffra på” som objekt.

Alla pikétröjor har siffror på sig nuförtiden, nämligen.

Jag har förstås inga principiella problem med det. Siffror bär enbart positiva associationer i min modevärld. Jag gillar ju fotboll. Jag gillar ju rugby. Jag hade förmodligen följt konstsimsligan i Västra Svealand fanatiskt om de hade haft siffror på baddräkterna. Så jag provade en pikétröja med nummer 7. Jag provade en med nummer 1. Jag provade en som det stod ”New Zeeland” över hela magen på och en annan som såg ut som om någons mamma hade sytt på 35 tygmärken från scouterna på den.

Och jag steg till sist ut ur provhytten, klädd i en orange historia med ett snett grönt streck över hela magen, siffran 6 på minst fyra ställen på rygg och ärmar och något slags reklam för en roddbåtsfabrik i Burnley på bröstet. Och det var då det hände.

Jag såg faktiskt inte alls ut som Johnny Wilkinson i en pikétröja med siffra på. Jag såg ut som Johan Rheborg i en pikétröja med siffra på.

Och jag tittade mig själv i spegeln och insåg plötsligt att pikétröjor inte längre alls skapar illusionen av att jag har en fysionomi som en cage fighter. De ger snarare istället min överkropp det distinkta utseendet av att någon försökt köra ner en lite för stor rulle takisolering i ett lite för litet sovsäcksfodral. Och det där strecket över magen fick mig inte alls att se "phat" ut. Det fick mig bara att se ut som en helt vanlig tjockis.

Och jag stod där och hörde plötsligt mig själv utbrista, helt oironiskt, ”men vafan, görs det inga vanliga jävla enfärgade pikétröjor längre eller???”

Förbi provhytten gick just då, av en ren händelse, två väldigt solbrända och självmedvetna unga män i 18-årsåldern med ensiffriga BMI och så svåra frisyrer att en av dem var tvungen att gå om matte B. De var på väg mot kassan. En av dem höll i en pikétröja som såg ut exakt som den jag hade på mig. Han tittade länge på mig. Våra blickar möttes.

Sedan gick vi båda två och hängde tillbaka tröjan.