Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Att komma hem ska vara ett OS-guld

 |  Publicerad 2010-02-20 23:03  |  Lästid: 2 minuter

Ett tag såg det riktigt mörkt ut.

Jag kollade på klockan, mätte mellantider, vägde motståndet, och tänkte ”nä, det här går inte. Det är kört nu.”

Kollade på klockan igen.

Konstaterade krasst att ”nä, det finns inte. Man måste inse när man har förlorat.”

Men så, ur ett snömoln, precis när jag trodde att allt hopp var ute, så kom den…

Taxin!

In i baksätet. Vråla vägbeskrivning. På med radion. Bredsladd längs isen hela vägen genom stan. Betala i språnget. Hetsa in den gravida frun i hissen med allt utom elbatong som övertalningsmedel.

Middag, drink, överraskningsfest för fruns kollega, social samvaro, leende, skål skål, kavaj, uppför mig, Den Representativa Äkta Mannen, titta klockan, telefonkö hos taxibolaget, hämta jackan, ut i snön, in i bilen, ut ur bilen, in i hissen, ut ur hissen…

Och inne i lägenheten PRECIS lagom till skidbytet efter 15 kilometer!

Magi!

Och…ja…loppet då?

Den klassiska delen gick ju stundtals så långsamt att Petter Northug vid ett tillfälle fick parkeringsböter.

Men sen stack Johan Olsson. Och herregud som han stack.

Svenskarna körde som ett lag, Södergren slogs som om han stod vid portarna utanför Troja, Hellner släppte iväg Olsson och gjorde sen allt för att sinka ner resten av klungan. En handläggare på Försäkringskassan hade fan inte kunnat göra den här kvällen jobbigare för Petter Northug och de andra.

Till slut stack ryssjäveln. Annars hade Olsson sopat hem det här rubb stubb och två jävla tunnor.

Men nu kom klungan ikapp till slut.

Northug släppte dock och…dog. Typ.

Hellner knäckte alla, och ryckte i spurten som om han hade suttit på en motionscykel medan de andra hade åkt 30 kilometer skidor. Olsson steg in och blockade ryssen. Tysken Angerer gick förbi.

Men Hellner forsade mot guld helt överlägset. Med marginal så att man hade kunnat parkera hela jävla U2:s turnéfölje mellan honom och resten.

Johan Olsson tar brons.

Närmaste norrman är i Oslo.

Per Elofsson står och gråter vid sidlinjen så att snoret hänger i stora klasar från näsan.

Anders Södergren går i mål som TIONDE man och jublar som om det är han som har vunnit OS-guld. Eftersom det är så det känns. Eftersom de har kört som ett lag och vunnit som ett lag.

Det är fint att vara svensk ibland.

Väldigt, väldigt fint.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar