Att skåda givna hästar i munnen

Vår son ska gå till tandläkaren på sin treårskontroll nu i veckan. Det har helt naturligt lett till en del nervositet här hemma under helgen, vilket man faktiskt måste respektera. Tandläkarskräck är faktiskt allvarliga saker. Speciellt när den är min.

Och det är faktiskt inte det att jag är rädd för tandläkare. Det är för fan inte som att jag är rädd för ostron eller reningsverk heller. Jag gillar bara inte de förstnämnda speciellt mycket och har ingen lust att tillbringa en måndagsförmiddag på det sistnämnda. Jag tycker inte att man ska behöva bli behandlad som en kriminell här hemma bara för det. Men idag när vi träffade några bekanta så skulle givetvis min fru berätta allt det här, och säga att hon är med hos tandläkaren som “moraliskt stöd” till mig snarare än till vår son.

Och då var jag kanske en smula otrevlig. Det är möjligt att jag var en smula otrevlig. Och det bad jag om ursäkt för. Jag gillar inte tandläkare bara. Det är ett lite känsligt ämne för mig.

Men våra bekanta hade en engelsk vän med sig. Så min fru vände sig till honom och skulle berätta historian på engelska. Och visst, i efterhand hävdar hon att hon översatte det till "moral support".

Men jag är fan rätt säker på att hon sa "moron support".