Att slitas mellan att säga till barn att de gör fel och att de gör…fel.

Ni vet när man var yngre och hade de där två rivaliserande rösterna i sitt huvud varje gång man var på väg att ta ett ogenomtänkt beslut? Den ena sa “nej, det här är en dålig idé, du är full, åk tillbaka till bungalowen nu”. Men den andra sa “vänta nu, den där eldjonglerargrejen ser kul ut!”.

Jag upptäckte igår att det finns en föräldramotsvarighet till den.

Man är hemma hos några bekanta på barnkalas. Och alla andra vuxna är i vardagsrummet. Och man står själv ute i köket och tittar ut genom balkongdörren. Och den ena rösten säger “men vafa!? Ungjävlarna står ju på balkongen och kastar VATTENBALLONGER på folk nere på gatan! Säg åt dem Fredrik!”.

Men den andra säger "Ja! Säg åt dem Fredrik! De gör ju FEL! Du borde lära dem den där grejen med att hälla lite vetemjö..."

Och jo. Okej. Jag borde, eventuellt, ha lyssnat på den första rösten. Så kan man kanske säga.

Men den andra rösten försäkrade mig faktiskt om att de ändå kommer lära sig sånt här på internet så det är liksom bättre att de får höra det från en vuxen.