Baby you can drive my car

Alltså. Först av allt ska man kanske nämna att jag har börjat spela en del Stickman Tennis i min iPhone. Det har jag kanske.

Eventuellt lite för mycket.

Och bloggens uppdateringstakt är som ni märker uppenbart fortsatt undermålig. Fast idag faktiskt inte främst beroende på skånska skåningar som besöker Stockholm utan på skånska stockholmare som besöker Skåne. Rättare sagt jag själv. Just nu. Detta kan förstås framstå som en smula kontraproduktivt eftersom jag precis hade lyckats få upp en skånsk vän till huvudstaden, men i någon slags inspiration av vad jag bara kan förutsätta är det medeltida Japans tradition att de rivaliserande samurajöverhuvudena skickade sina familjer som gisslan till fiendernas byar för att garantera att inget krig skulle bryta ut så beslutade min fru och jag för några veckor sedan att vi skulle åka till mina föräldrar i Skåne för att fira min födelsedag. Som är idag.

Och, ja. Min fru har velat prata om planeringen för det här ett tag. Jag är medveten om det. Och jag har väl, om vi nu ska vara helt och hållet ärliga, inte varit jätteuppmärksam. Eftersom jag spelat en del Stickman Tennis. Eventuellt för mycket. Men jag har ju uppfattat att hon bland annat i flera veckor bett mig att berätta hur jag lite mer praktiskt skulle vilja göra med min födelsedag. Och jag mmm:ade väl mest. Och när vi väl hade beslutat att vi själva skulle åka till Skåne så snart den tillfälligt emigrerade skåningen vi hade på besök hade dragit vidare mot solnedgång och nya äventyr (han skulle till en annan skånsk vän som bor på Valhallavägen, men det kan vara äventyrligt där också ska ni ha klart för er) har jag hyggligt tydliga minnesbilder av att min fru och jag hade en ganska lång diskussion om huruvida vi skulle flyga eller åka bil söderut. Att flyga är ju betydligt smidigare och snabbare, men om man åker bil kan man ta med sig avsevärt mycket mer packning. Min fru röstade på bil av den ena anledningen. Jag röstade på flyg av den andra anledningen.

Min fru ville gärna att jag skulle lyssna på hennes argument. Jag spelade Stickman Tennis.

Och jag kan inte svära på det, men jag tror att hon någonstans sa "men om du verkligen, verkligen vill flyga så gör vi det, det är ju ändå din födelsedag".

Så jag borde nog ha lyssnat. Det borde jag kanske. Men, ja. Det är väl möjligt att jag, ni vet. Så jag gjorde kanske inte det sådär värst supernoga. Eller alls. Och sen frågade min fru, väldigt vänligt, om jag inte bara kunde berätta vad jag skulle vilja ha i födelsedagspresent, eller åtminstone hur jag allra helst skulle vilja tillbringa dagen så att hon kunde planera den på bästa sätt. Och då borde jag väl ha gett en klar och tydlig respons på det, eftersom allt annat faktiskt lätt kan framstå som en smula otacksamt. Men, ja. Jag hade precis förlorat. (På en jävla baslinjestrykare som helt u-p-p-e-n-b-a-r-t var ute!) Så det är väl MÖJLIGT att jag istället, inte alls lika vänligt, fräste "lugn och ro!!! Jag önskar mig lite lugn och RO!!!"

Så då gick min fru ner i garaget och packade bilen full med bagage, och sedan flög hon och vår son till Skåne. Efter sig lämnade de en lapp med en ganska lång lista på fler grejer som jag skulle ta med mig men som de inte hunnit packa in själva. Och längst ner på lappen texten: "Sju timmars lugn och ro på E4:an. Grattis på födelsedagen!"