Senast vi var hos barnmorskan pratade vi en del om hur vår son reagerar i olika situationer. Till exempel när man introducerar nya smaker eller när man försöker förändra hans sovrutiner.
Vid ett tillfälle refererade jag då till att vår son ibland, när han inte upplever att jag har fullföljt min del av något av de sociala kontrakt som uttalat eller outtalat förväntas hållas mellan en sju månader gammal pojke och hans far (till exempel när jag lurar i honom potatis genom att blanda det med banan, och han avslöjar mig), ger mig ”Braveheart-blicken”.
Det uppstod en viss tystnad. Varvid barnmorskan sedan förklarade att hon inte var bekant med den termen. Varvid jag givetvis försökte förklara med ord (och ett om jag får säga det själv inte alls helt oävet slags rollspelsframförande) vad själva fenomenet gick ut på.
Det är en lång historia att förklara vad som hände sen, men man kan väl konstatera att det inte gick skitbra. Det kan man nog göra.
Därför, som en del i folkbildningen av gamla, nya och framtida barnmorskearbetande läsare av den här bloggen: 38 sekunder in i det här klippet.
Notera hur William Wallace inte behöver säga något, för man ser i hans ögon hur besviken han är. ”Potatis? Du ger mig potatis? You BETRAYED me!”