Vi talade ju om män som heter Kjell häromdagen. Och i helgen var jag faktiskt händelsevis inne på världshistoriens kanske mest pricksäkert namngivna butikskedja: Kjell & Company.
Jag var förstås där för att köpa en sladd. Men det egentliga syftet med att jag befann mig på köpcentrumet där Kjell & Company är beläget var nu inte just den sladden, utan att min fru skickat ut mig för att köpa en ny kaffebryggare. Så när jag nu ändå stod där i kassan på en affärskedja som stoltserar med att ha “Nordens bredaste sortiment av tillbehör för hemelektronik” passade jag på att fråga om just detta med kaffebryggare kanske eventuellt var något de räknade in under nämnda “hemelektronik”.
Mannen i kassan, som var en man i 30-årsåldern och därför ännu inte kunde aspirera på att vara en man som heter Kjell (en “Kjell in training” alltså, vilket ofta är ännu värre, dessa män är även kända som “Män som heter Anders”, och är alltså samma slags Padawans för män som heter Kjell som män som heter Kjell är för män som heter Ove) tittade länge på mig. Han hade den distinkta blicken och ansiktsuttrycket av någon som precis kräkts lite i munnen på sig själv.
“Kaffe. Bryggare.” sa han högt för sig själv. Som om själva orden smakade härsken mjölk.
“Ja”, nickade jag. “Är det något ni kan tänkas ha i Nordens bredaste sortiment av tillbehör för hemelektronik?”
Mannen som hette Anders skakade klentroget på huvudet. Som om han väntade på att Ashton Kutcher när som helst skulle rusa fram och vråla “You’ve just been Punk’d”. Sedan vände han bort blicken, som om han inte längre orkade förmå sig själv att ens titta på mig.
“Nej, det har vi verkligen inte. Du får nog pröva hos…” (kort konstpaus för att understryka exakt hur mycket under sin värdighet en man som heter Anders tycker att det är att ens ta namnet i sin mun) “…hos Clas Ohlsson!”
Sen undslapp han sig ett kort, men kärnfullt, litet hånskratt.
Jag tittade länge på honom. Funderade på om jag skulle berätta för honom att “Kjell” är ett gammalt fornnordiskt namn som härstammar från det urnordiska ordet för “hjälm”. Tyvärr lyckades jag inte få ihop det till någon speciellt bra punchline. Så jag bara tog min sladd och gick, i tystnad.
När jag kom hem läste jag det här inlägget på Jonas Crambys blogg.
Och det är förstås exakt så jag borde ha sagt.
I fortsättningen ska jag alltid ta med mig en man som heter Cramby när jag ska köpa sladd.