Skidskyttar, isdansare och kälkåkare får ursäkta.
Det är nu OS börjar på riktigt.
Inatt: Sverige-Tyskland.
Så hur börjar man peppen?
Med en lista. You know it. Listor är skiten.
Här de 9 ögonblick jag bäst kommer ihåg från OS-hockeyn under min uppväxt.
The good. The bad. The ugly.
Helt subjektivt. Utan möjlighet till överklagan.
1994: Magnus Svensson sänker Todd Hlushko
Hlushko var möjligen Kanadas största råskinn vid den här tiden, och ingen i det kanadensiska lägret gjorde ens någon hemlighet av att han tänkte sätta efter Peter Forsberg och Håkan Loob i finalen. (Ja! Håkan Loob! Han kom fyra i skytteligan! Eller hur? Helt sjukt…). Entré: Magnus Svensson! (Man blir inte så imponerad av tuffa kanadensare i Dalarna.)
1994: Hlushko knockar Kenny Jönsson
Nu stoppade inte just den smällen Hlushko. I övertidsperioden, när finalen verkligen stod och vägde, letade han upp en 20-åring vid namn Kenny Jönsson. Jag var 13 år gammal. Och jag hade nog fram till den dagen aldrig hatat någon så mycket som jag just då hatade Todd Hlushko. Jag blir fortfarande arg när jag ser det här. Det är för mig fullt i klass med när Rob Niedermayer en massa år senare körde över Peter Forsberg.
Jag har svårt att tänka mig att jag hade blivit mer arg om kanadensiska armén hade invaderat Sverige och kört en stridsvagn över mitt hus.
1994: (…och just därför blev det här så mycket ljuvligare.) Salo räddar. Foppa sätter.
Jag vet faktiskt inte vad jag var gladast över: Att Sverige vann eller att Todd Hlushko fick stryk. (Jag minns att kamerorna efteråt zoomade in på honom när han satt i avbytarbåset med tårar i ögonen, och att en 13-årig version av mig stod upp i soffan och tjöt av hånskratt. Mina inte så idrottsintresserade föräldrar minns detta som mycket obehagligt, vet jag.)
1998: Dominik Hasek vinner OS. Ensam. (Eller, på tjeckiska: ”Jsme ve finále! Jsme ve finále!”)
Ingen (och då menar jag verkligen inte en jävla käft) trodde att Tjeckien hade en sportkeps att ta hem den här turneringen. Men det gjorde de. Och de spelade stundtals något av den mest flytande klappklapphockey som har lirats i OS-sammanhang sedan Sovjet var Sovjet och allt annat var farthinder.
Ändå hade de inte haft den där sportkepsen om det inte var för målvakten Dominik Hasek. Han gjorde den sjukaste turneringen jag kan minnas att någon gjort, i något sammanhang, i någon idrott. Han släppte in sex mål på hela jävla turneringen. Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig sett någon enskild spelare dominera ett OS så som han gjorde här.
I finalen slog man Ryssland. Tjeckerna gjorde bara ett mål, men det räckte, eftersom Hasek höll nollan. Jaromir Jagr spelade i nummer 68, till minne av året då de ryska stridsvagnarna rullade in i Prag. Scenerna efter vinsten var fantastiska.
Men det här handlar om vad JAG minns mest, och då blir det Haseks räddning i straffavgörandet mot Kanada i semifinalen.
Jsme ve finàle!
2002: Fucking Vitryssland
Rent känslomässigt kan det här ögonblicket bara mäta sig med Sverige-Senegal i fotbolls-VM för mig. Jag var på Mallorca när matchen gick, jobbade som något slags reseledare, såg den på Eurosport och blev så jävla deprimerad att jag i efterhand fortfarande hävdar att det var den största enskilda anledningen till att jag åkte hem en dryg vecka senare.
Sverige gjorde det bästa gruppspel ett svenskt landslag någonsin gjort i ett OS. Förmodligen det bästa i alla sammanhang. Vi slog Kanada med 5-2, Tjeckien med 2-1, krossade Tyskland med 7-1. Vi var en stor elak jävla maskin.
Och sen…
Fucking Vitryssland.
2002: Kanada-USA. OS-finalen. The hockey game of a lifetime.
Efter att Sverige åkt ut såg jag resten av turneringen ändå.
Självplågeri, givetvis. Men jag är i efterhand glad att jag gjorde det.
OS gick i Salt Lake City, amerikanerna hade ett lag som var way over the hill (medelåldern var över 30) och helt uträknade. Men coachade av Herb Brooks (som coachade OS-laget som slog Sovjet 1980 i Lake Placid) och framförda av en helt sjukt fanatisk publik dundrade de rakt in i finalen. Och fick möta Kanada.
Det var perfekt.
Uppsnacket inför matchen var helt otroligt. Hela Nordamerika stannade upp, resten av OS var över och allt som återstod var hockeymatchen av en livstid av rivalitet och två grannländers missunnsamhet mot varandra. Det är den mest sedda matchen i världshistorien, alla kategorier.
USA kom med 9/11 och en nation som inte ville ha något hellre än ett lag att sluta upp bakom, Kanada kom med…tja…allt annat.
Det är, vågar jag faktiskt säga, den enskilt bästa hockeymatchen jag sett i hela mitt liv.
2002: Oh Canada
Matchen slutade 5-2 till Kanada. Men det säger ingenting om hur matchen som sådan egentligen var. Det är som att säga att Gudfadern är ”en film om några bröder”. Mike Richter i amerikanernas mål spelade som om han var besatt av en demon, varenda spelare i båda lagen gick med tänderna först in i varenda duell, och Kanada satte inte det indirekt matchavgörande 4-2 förrän efter 16 minuter av den sista perioden.
Men de sista minuterna, då ställde sig ett par tusen kanadensare upp i en hall i USA, och överröstade hemmapubliken med ”Oh Canada” så att det gick rysningar hela vägen till ett jävligt deppigt hotellrum på Mallorca.
2006: Jarkoo Ruutu sänker Jaromir Jagr
Finnarna hade ett fantastiskt lag. Precis som Sverige hade sin gyllene generation och ”sista chansen att vinna något stort” hade Finland Selänne, Lehtinen, Peltonen och Koivu. Men varje turnering som har hjältar behöver en skurk. 2006 var det Jarkoo Ruutu. I gruppspelet mot Tjeckien (ett annat land som hade ett absurt bra lag det här året) körde han in tjeckiens megastjärna Jaromir Jagr i
sargen i en av de fulaste, och mest medvetna, överkörningarna i OS historia.
Ruutu fick matchstraff. Jagr leddes blodig ut från isen, kom tillbaka i matchen efter, men blev aldrig riktigt sig själv igen under resten av turneringen.
I semifinalen mot Sverige (förlust 3-7) åkte han runt och såg ut som ett skadskjutet rådjur. Tjeckerna själva lär fortfarande hävda att utan den där smällen hade de tagit OS-guldet.
Ruutu blev i alla fall mannen att hata.
Och åh, som jag hatade…
2006: Niklas Lidström! Niklas Jävla Lidström!
…och just därför blev det ju så perfekt när vi fick finnarna i finalen. Finnarna som fram till den här matchen hade gått genom OS som en jävla snöplog på crack. 7 raka segrar och 27-5 i målskillnad. Oslagbara.
Ja, tills tredje perioden började, Mats Sundin vann en tekning, spelade Forsberg, som bröt in i finnarnas zon, droppade tillbaka till Sudden, som droppade tillbaka till Niklas Lidström, som hängde upp den i bortre så jävla hårt att arenapersonalen fick svetsa ut den efteråt.
Det hade gått 8 sekunder.
Och sen tog Henrik Lundqvist allt.
Magi.
Inatt är det Tyskland!