Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

De inte så himla bra sätten att ge en vägbeskrivning. En pågående samling.

 |  Publicerad 2014-11-25 23:34  |  Lästid: 4 minuter

När jag var på Uppsala Stadsbibliotek häromveckan satt jag innan själva scenintervjun med mig skulle börja i personalmatsalen tillsammans med den på alla sätt förträfflige mannen som råkat få det otacksamma uppdraget att försöka få en scenintervju med mig att faktiskt handla om det som det var meningen att den skulle handla om. Vi skulle förstås egentligen ägna tiden åt att förbereda själva intervjun, men eftersom jag nu dels var försenad och dels är ganska självupptagen slutade det med att vi inte alls pratade om själva intervjun som strax skulle börja utan bara om varför jag var försenad. Eftersom det var vad jag ville prata om. Eftersom jag ville förklara att det inte var mitt fel.

Saken var nämligen den att jag hade fått en vägbeskrivning. Den sortens vägbeskrivning som jag kategoriserar som “den bedrägligt detaljlösa vägbeskrivningen”. Det VERKAR nämligen vara en vägbeskrivning när du får den, den innehåller riktningar och anvisningar och svängar och allt det där som en vägbeskrivning ska innehålla, men det är först när du faktiskt sitter i bilen och försöker ANVÄNDA vägbeskrivningen som du inser att det egentligen mer är som när Fångarna på Fortet hade den där cellen där en person gick runt inne i en kolsvart labyrint och den för uppdraget absolut sämst lämpade lagkamraten stod utanför med någon slags värmekamera och skulle leda personen i rummet rätt genom ett monotont mumlade om “nääämen liksom lite åt sidan, typ…är det en vägg dä…nämen vänd dig typ nittio grade…eller vänta…hur många grader är ett varv nu igen?”.

Den Bedrägligt Detaljlösa Vägbeskrivningen i just det här fallet bestod av instruktioner som “kör på den stora vägen och sen svänger du in på en lite mindre väg” och tidsangivelser som “en liten bit” och avståndsangivelser som “några hundra meter kanske, eller kanske lite mer” och inte så jätteprecisa riktmärken som “det är i närheten av hotellet”. Och slutligen verkligen helt ofelbara geopositioneringen “jag står på trottoaren, jag har svart kappa på mig”, sagt klockan halv sju på kvällen i oktober i en medelstor svensk stad. För är det något man vet om medelstora svenska städer i oktober så är det ju att nästan ingen har svart kappa på sig där och då.

Det visade sig när jag väl kom fram att personen ifråga stod femtio meter in på en gågata. Och att kappan faktiskt var mer gråaktig.

Jag tog upp detta med den på alla sätt förträfflige mannen som skulle intervjua mig (det ska nu för sakens skull nämnas att det inte var han som hade gett mig vägbeskrivningen, han var på alla sätt oskyldigt förträfflig eller förträffligt oskyldig eller hur man nu vill förhålla sig), och jag satte Den Bedrägligt Detaljlösa Vägbeskrivningen i jämförelse med den under min uppväxt alldeles för vanliga "Vägbeskrivningen På Den Skånska Landsbygden". Vägbeskrivningen På Den Skånska Landsbygden (som jag främst fick uppleva när jag jobbade på Anticimex när jag var 19 och skulle besöka lantbruk som saknade adress utan att ha GPS i bilen) karaktäriseras främst av riktmärken som inte längre finns. Du kommer inte få namnet på vägar eller samhällen, men däremot gott om hjälpsamma råd som "du kör gamla byavägen förbi där de brukade ha möllan" och "efter Olssons längajävel håller du vänster till en bit" och min personligt självupplevda favorit "så kör du några kilometer och sen svänger du där hönsastallet låg innan de jävlarna rev det, det är ingen riktig väg längre men du kan nog komma fram, har du fyrhjulsdrift?".

Några andra sorters vägbeskrivningar som jag ställer mig försiktigt tveksam till är förstås "Om Du Hade Tagit Rätt Väg Från Början"-vägbeskrivningen (tagen till perfektion av min pappa som konsekvent förklarar vägen utifrån den väg man borde ha tagit från början, och när man förklarar att själva anledningen till att man behöver en vägbeskrivning nu är att man har råkat köra fel säger han "men varför tog du den vägen? Om du hade tagit rätt väg från början så..." och förklarar sedan h-e-l-a vägen man kunde ha kört om man hade befunnit sig någon helt annanstans än där man nu befinner sig, det är lite som en Tillbaka Till Framtiden-spinoff där de aldrig får sin DeLorean att starta och bara sitter på parkeringen i en timme och fyrtiosju minuter och snackar om vad som kanske hade hänt om den hade gjort det) samt "Det Är Skyltat"-vägbeskrivningen (det är aldrig skyltat, aldrig aldrig aldrig, man får alltid den här vägbeskrivningen när man ska fira midsommar på någons lantställe och om det mot all rimlig förmodan faktiskt är skyltat så står det något helt annat på skyltarna än vägbeskrivningen gör gällande, och när man väl kommer fram måste man ha hela "men varför följde du inte bara skyltarna?"-diskussionen, och sen får man åka hem direkt igen för att man tydligen "inte är vänner längre").

Den förträfflige mannen som skulle intervjua mig lyckades dock toppa allt detta med "Den Gotländska Vägbeskrivningen", som används flitigt i hans närmaste familj.

Den går kort och gott ut på att alla riktmärken är saker som man INTE ska komma till, för om man kommer till dem har man kört för långt. Ett exempel är "så svänger du andra vänster, eller om det kanske blir tredje, jag minns inte riktigt, men om du kommer till raden av röda brevlådor vid hästhagen så har du kört för långt! Du ska svänga innan dess!". När man väl kommer fram får man därför givetvis frågan "varför blev ni så sena?", varpå man svarar "vi körde hela vägen upp till brevlådorna vid hästhagen och sen fick vi vända", varpå man får den helt oförstående motfrågan "men varför körde ni hela vägen dit? Jag sa ju klart och tydligt till dig att du skulle svänga innan!".

Om någon vill försöka toppa listan med en sämre sorts vägbeskrivning är kommentarsfältet givetvis öppet.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:08