Min son och jag leker med hans tågbana. Ni vet. Man ska ju vara en närvarande farsa och sådär. Leka på barnets nivå liksom. Far och son som delar upplevelser.
Men det är väl fortfarande lite blandad framgång på området, om jag ska vara ärlig.
Först lekte vi SJ, och det gick väl okej. Min son var Banverket, och klampade runt och hade sönder rälsen överallt, och sen stod vi och skrek och skyllde på varandra när tågen blev stillastående i tunneln.
Men sen började han plocka ur alla gubbarna ur vagnarna och springa omkring och försöka sätta dem i sina leksaksbilar, och då fick vi ju ha en jävla diskussion kring om det verkligen är rimligt att jag inte ärver jorden från mina föräldrar utan lånar den av min son om det nu är så h-ä-r förbannat oansvarigt han ska resonera kring kollektivtrafik och växthuseffekt.
Sen skulle vi sätta tillbaka alla gubbarna i tåget, och då hade han tappat bort deras resväskor. Och då förklarade jag sakligt och pedagogiskt att nu leker vi ju uppenbart inte SJ längre, nu leker vi SAS. Och då blev han sur.
Och sen kom min fru in i rummet och hörde att jag försökte lära honom att den där vagnen med hästen i kallas ”bistrovagnen”.
Så nu ska vi lägga pussel istället.