Det är inte det jag är ouppmärksam. Det är bara det att jag är väldigt fokuserad.

I vår lägenhet. Vanlig eftermiddag.

Jag: (Kommer ut från köket) Alltså…vad fan har du gjort här egentligen?

Fru: (Helt omotiverad ögonhimling) Du har varit hemma i tjugo minuter. NU lägger du märke till att jag har möblerat om hela köket och vardagsrummet!

(Den sortens tystnad som jag borde ha lärt mig att inte låta bli riktigt så lång)

Jag: (Harklar mig) Ja...alltså...möblerat om, ja, nu när du säger det...

Fru: Du har inte märkt att jag har möblerat om hela vardagsrummet och hela köket? Att jag har vänt köksbordet så att det står på längden mot fönstret, flyttat soffan till andra väggen, organiserat om hela köksbänken och skåpen ovanför oc...

Jag: Jojojo, vad fan, nu när du säger det ser jag ju för fan att allt är...du vet. Annorlunda.

(Tystnad)

Fru: Exakt vad menade du med "vad har du gjort?" när du kom ut ur köket?

Jag: Du har flyttat alla kylskåpsmagneterna till dörren på frysen.

(Paus för ömsesidig utvärdering)

Fru: Jag möblerar om halva lägenheten och det enda du lägger märke till är kylskåpsdörren?

Jag: Jag är medveten om att inget jag säger kommer få det här att se ut på något annat sätt så jag tänker bara säga det: Jag fokuserar!