Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Det är inte du. Det är jag. Som vanligt.

 |  Publicerad 2015-03-25 21:58  |  Lästid: 5 minuter

Jag var alltså i Norge. Och sen hörde jag inte av mig så mycket. Inte för att det gick dåligt i Norge, inte alls. Eller jag tyckte i alla fall inte att det gick dåligt. Eller jag tyckte i alla fall att det gick okej.

Men hur som helst.

Det var ungefär så här det gick:

Norge såg ut så här hela tiden. Det var som att åka tåg genom en mapp full av någons favoritskärmsläckare. Det är det enda land jag har varit i de senaste åren där folk faktiskt fortfarande fotar fler landskapsbilder än selfies.

IMG_2954

Och en öl kostade som vanligt ungefär det här. Det är lite som att man aldrig lämnar flygplatsen.

IMG_2939

Men annars gick det bra, tycker jag. Eller ganska bra, i alla fall. Eller i alla fall inte dåligt. Eller, ja, låt mig säga så här: Vid ett av mina tidigare besök i Norge ägnade jag i stort sett all min tid i landet åt att försöka hitta hotellets gym.

Jag tycker att det här var ett stort steg framåt.

Eller det var i alla fall inte ett steg bakåt. Eller i alla fall inte ett stort steg.

Eller alltså, jag pratar lite bredare skånska när jag är trött. Och jag förstår inte alltid alla norska dialekter jättebra. Speciellt inte när jag är trött. Så jag ska kanske inte säga att mina språkliga begränsningar orsakade några konflikter den här gången, för jag tyckte faktiskt att det gick ganska bra. Eller åtminstone hyfsat. Eller åtminstone inte dåligt. Eller åtminstone...ja. Men det var väl möjligen den där incidenten tidigt på morgonen när jag var ganska skånsk. När jag möjligen en smula insinuerade frågade hotellreceptionen om de kanske hade övervägt att ha FLER lampor i hotellrummen, som man först måste gå runt och släcka en och en när man ska gå och lägga sig och kolla på Insterstellar i sin mobiltelefon på natten, bara så att man sen måste gå upp igen efter en liten stund och tända varenda himla lampa en och en på nytt för att man kanske hanterar känslor av ensamhet och ödslighet lite dåligt och om man får lite panikångest av att vara på sina föräldrars sommarställe en kvart från närmaste matbutik i två dagar så kanske inte en film om RYMDEN var helt rätt val när man bor ensam på hotell i Norge. Jag uttryckte mig kanske lite oklart, och receptionisten såg inte helt och hållet ut som att han stod och tänkte att om vi vore de två sista människorna på jorden så hade han delat sin Snickers med mig, men ändå. Jag tyckte att jag sa alltihop trevligt. Och jag kände väl bara att en enda lampknapp, kanske kopplad till en enda lampa, som kanske bara helt förslagsvis hade kunnat sitta i, jag vet inte...taket? Det kanske inte hade varit en helt och hållet opraktisk lösning?

Det var allt jag sa. I stort sett. Eller det var i alla fall allt jag menade. Sen blev jag nervös och när jag blir nervös har jag en tendens att försöka dra skämt så jag sa väl eventuellt något om att när hotellet valde EN tidning att lägga i ALLA hotellrum i Oslo i mitten av månaden MARS så valde de alltså den här:
IMG_2945

Och hotellreceptionisten sa det inte rakt ut, det gjorde han inte, men det kändes lite som att han spelade golf. Det gjorde det faktiskt. Men hur som helst: Jag kände att vi redde ut det där till sist, hotellreceptionen och jag. Och det var faktiskt ganska så himla många lampor på rummet. Det var inte som att jag överreagerade. Här är till exempel en bild i en slumpvis utvald vinkel som beskriver rummets lamptäthet. Och det hade väl varit okej. Om inte strömknappen hade suttit på o-l-i-k-a ställen på v-a-r-j-e lampa.

Jag caps lockar bara jag tänker på det.

IMG_2942

I alla fall: Vi löste det där, Norge och jag. Jag kände inte att det var några hard feelings för att jag kom med lite konstruktiv kritik. Men sen gick jag och åt frukost. Och så bad jag om mjölk till kaffet. Och så fick jag en liten, liten, liten, liten, liten förpackning mjölk som hade varit perfekt att ha i kaffet om kaffet hade serverats till exempel i en kopp stor som locket på en tandkrämstub. Så då bad jag om lite mer mjölk. Och jag tyckte att jag gjorde det på alla sätt utan att låta alls kritisk eller skånsk eller så. Men när servitören kom tillbaka till bordet så dängde han liksom ner mjölkskålen lite. Eller inte "dängde" kanske men han liksom släppte taget om den lite tidigare än han kanske hade behövt. Och jag hade liksom trots alla mina ansträngningar lite svårt att inte uppleva att det kanske ändå fanns något en liten smula demonstrativt i att han inte lämnade den extra mjölken i en förpackning eller en kanna eller ens ett glas utan mer i en...skål. Med en sked i. Och skålen var i storleksordningen hink. Men han menade säkert inget med det. Det var säkert bara inbillning från min sida. Servitören var säkert bara extra artig och ville att jag verkligen skulle få högtidlighålla min laktostolerans.

IMG_2940

Men sen kom jag till Radiohuset i Oslo, för att jag skulle vara med i norsk radio. Eftersom det företrädesvis är norsk radio de spelar in just där. Och medan jag stod i hissen tillsammans med några delar av den norska befolkningen som jag inte kände så råkade jag lägga märke till att hissen hade våningarna 1-2-3-4, men att mellan våning 1 och våning 2 så fanns det en knappt märkt "M". Utan vidare förklaring.

Så jag tryckte på den knappen. För att det är vad man gör där jag kommer ifrån. Och då hände ingenting.

Det. Hände. Ingenting.

Så jag tittade på alla i hissen som om de också borde tänka "MEN VARFÖR SITTER DET EN KNAPP DÄR DÅ!?".

Och alla i hissen tittade på mig lite som om jag hade gjort "luften är fri!!!" framför ansiktet på Voldemorts orm.

De sa inget. Men det kändes som att jag hade gått över någon form av gräns.

IMG_2948

Och jag kanske bara inbillar mig, det kanske jag gör, men när jag kom till receptionen och skulle bli insläppt i radiostudion så frågade kvinnan i receptionen om jag var anmäld till besökslistan. Och då sa jag ja. Och då frågade hon vad jag hette. Och då sa jag "Fredrik Backman". Och då nickade hon och checkade av mig på listan. Och sen gav hon mig min namnlapp.

IMG_2947

Och jag är nästan helt säker på att jag inte ska ta det personligt.

Det här gick säkert jättebra, alltihop.

Men jag vill bara i alla fall för säkerhets skull be hela Norge om ursäkt för att jag ifrågasatte det där med mängden lampor.

Det var utmärkta lampor.

Du kommer gilla mig mer om du lär känna mig.

Eller kanske inte mer. Men det är i alla inte omöjligt att du kommer gilla mig. Eller det är i alla fall inte uteslutet.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:06