Alltså.
Jag tittade på det här “112–På liv och död” på tv4 medan jag var på gymmet idag. (Och ja, jag vet vad ni tänker, men jag stod på en av de där trappmaskinerna, de har tyvärr inga tv-apparater på toaletterna i herrarnas omklädningsrum längre).
Och i en sekvens var det två poliser som rusade in på McDonald’s en lördagskväll och brottade ner en väldigt stor och väldigt full kille som precis beställt en hamburgare. Killen började slå tillbaka, så polisen blev ganska våldsam, eftersom killen ifråga var misstänkt för misshandel, vandalisering och rån.
Och jag säger alltså inte att jag försvarar misshandel, vandalisering och rån. Absolut inte. Det är på alla sätt alldeles förfärliga aktiviteter alla tre.
Men när den där killen, fortfarande fullständigt WTF-berusad, efter att ha kämpat emot i flera minuter, slutligen ligger nertryckt under vikten av en polis på säkert 100 kilo, med polisens knä på sitt huvud, ansiktet tryckt mot golvet och händerna fastkilade i handfängsel bakom ryggen. Inne på McDonald’s. Framför säkert 50 personer.
Medan han blir filmad.
Och polisen förklarar för honom att de tänker “ta med honom till stationen”.
Och det enda den här killen instinktivt får ur sig då är “då ska hamburgarn mä”.
Och polisen inte riktigt hör vad han säger, och mumlar “va?”. Och killen på golvet, fortfarande med 100 kilo polisknä på sitt huvud, vrålar fullständigt ifrån sig “HAMBURGARN SKA MÄ!!!”
Då är det inte som att jag försvarar vad han har gjort.
Verkligen inte.
Inte alls.
Men jag identifierar mig väldigt, väldigt mycket med hur han känner.