Det här är anledningen till att jag inte har råd att äta ute längre

Vanlig restaurang. Vanligt liv.

Jag: Nämen det är ju sjukt svårt att känna av nivån där, fattar du?

God vän: Absolut, man vill ju inte skämma bort dem liksom, men man vill ju ändå inte tvinga på dem den där tävlingsgrejen för tidigt heller.

Jag: Men exakt! De är ju barn! Man vill inte knäcka deras självförtroende, men samtidigt vill man ju inte skapa små monster som tror att de ska vinna i precis allting precis jämt!

God vän: Det är ju en fråga om uppfostran, absolut. Man måste ju lära sig att förlora också, tycker jag. Det är ju en del av livet.

(Servitör anländer med mat.)

Jag: Alltså jag fattar ju att folk har sjukt bestämda åsikter om barnuppfostran nuförtiden men det kan ju bli lite ängsligt också känner jag, lite överbeskyddande, fattar du? Det är ju bara så jävla svårt att veta var gränsen går. Ibland tror jag att vi borde göra mer som våra föräldrar gjorde med oss och bara trycka till dem ibland så att de lär sig, fattar du hur jag menar?

God vän: Absolut, absolut, men jag tycker ändå att man måste gå försiktigt fram.

(Servitör flyttar runt brödkorgar och glas.)

Jag: Men helt konkret då? Hur gamla tycker du att barn ska vara innan man får börja slå dem?

(Servitör slutar flytta runt brödkorgar och glas.)

Jag: Alltså...

(Tystnad)

Jag: (Hostar upp lite bröd över duken.) Alltså...i Mario Kart. Jag undrar hur gamla barn ska vara innan man får slå dem i Mario Kart.

(Tystnad)

Jag: Eller...något annat tv-spel.

(Tystnad)

Jag: Alltså mina barn är asdåliga på Mario Kart, och jag låter dem vinna varje gång. Så jag är faktiskt en ganska bra...alltså jag är i alla fall en helt...okej. Alltså.

(Tystnad)

Jag: (Borstar bort brödet från duken.) Förälder. Jag är i alla fall en helt okej...förälder.

(Servitör sätter ner min tallrik)

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Jag är dessutom en asbra dricksare.