Men min vän N och jag fortsatte prata. Och han berättade att han, när han inte är på kontoret och blir påmind av mig, ”ofta glömmer äta lunch”.
Och då sa jag ”g-l-ö-m-m-e-r?”.
Och då sa han ”ja”.
Som om livet vore så enkelt, bara.
Och då frågade jag ”men du märker väl för fan att du blir vrålhungrig?”
Och då såg han genuint nyfiken ut och sa ”hur menar du ’vrålhungrig’?”.
Och då behövde jag sitta och andas i en Burger King-påse jävligt länge innan det slutade flimra för ögonen. Och sen bestämde vi oss båda två för att ta helg.