Men i samband med att varuatuomaten på våningsplanet i kontorshotellet där min vän N och jag har vårt kontor uppgraderades till att även acceptera kontokort som betalning satte någon i kontorshotellets personalstyrka upp en på alla sätt uppmuntrande lapp som meddelade exakt detta. Lite mer exakt stod det: “…när sötsuget sätter in på eftermiddagen och du saknar kontanter behöver du alltså inte längre…”.
Och efter att min vän N hade läst den lappen kom han in på vårt kontor, tittade på mig och sa mycket allvarligt: “Vad menar folk med ‘sötsug’?”.
Och då sa jag “va?”.
Och då såg han ut lite som min mamma gjorde när jag var liten och min syster och jag försökte förklara systemet med R2-knappen och “samtal väntar” i vår nya hemtelefon för henne. Och så sa han: “Är det något folk får, alltså? ‘Sötsug’? På riktigt?”.
Och då sa jag “vad är det du inte fattar?”
Och då skakade han oförstående på huvudet och sa “vadå? Så rätt som det är blir folk bara helt oemotståndligt sugna på choklad på eftermiddagen? Är det vanligt? Det låter ju helt sjukt.”
Så nu har vi pratat om det större delen av förmiddagen. Och min vän N har med ett fundersamt “där ser man” konstaterat att det här med att han aldrig i hela sitt liv har blivit “sugen” på godis alltså tydligen inte är en upplevelse som han generellt delar med resten av mänskligheten. Eller han har i alla fall upptäckt att han inte delar den med mig. Eftersom alla Snickers i varuatomaten är slut nu.
Vi är lite som Yin och Yang, min vän N och jag, kan man säga.
Jag är inte exakt säker på vem som är vem.
Men jag är den som har chokladfläckar på kepsen.
Det är Yang, va?