Så vi var ute en sväng, hela familjen. Och när vi kom hem till vårt kvarter så träffade vi en granne som bor några hus längre ner på gatan. Och det hade hunnit bli ganska mörkt, så min fru hostade sådär onödigt demonstrativt som hon kan göra och så sa hon: ”Vad fint det har blivit här i kvarteret nu när nästan alla har satt upp sin balkongbelysning”. Och så hostade hon igen. Och när jag tittade på henne så sa hon ”ojojoj, vilken hosta jag har fått”, sådär som hon gör när hon inte alls har fått hosta. Och då vände sig grannen till mig och frågade ”vilken balkong är er?”. Och då var jag tvungen att berätta att jag väl inte kanske eventuellt exakt har satt upp hela vår balkongbelysning än. Möjligen. Eftersom en sladd var sönder. Eller vad det nu var. Det var mycket som hände. Och det är liksom inte så lätt som det ser ut. Och sen fick jag vinterkräksjukan. Igen. Och sen erbjöd sig min fru att göra det och då blev jag väl kanske eventuellt lite kränkt. Möjligen. Eftersom jag faktiskt hade lovat våra barn att jag skulle göra det.
Men jag var faktiskt jättejättejättesjuk. Så det berättade jag för grannen.
Och då nickade grannen mycket förstående. Verkligen sådär irriterande förstående som väldigt förstående människor kan göra. Och så pekade han på en balkong där det liksom inte bara satt balkongbelysning. Det satt stjärnor och granar och blinkande tomtar och…jamen herregud det satt blinkande t-o-m-t-a-r på balkongen. Ni fattar ju. Det finns folk i flygledningstornet på Bromma Flygplats just nu som sitter och skriker invektiv åt sin radar och vrålar ”NEJ FÖR HELVETE AVBRYT INFLYGNINGEN DET DÄR ÄR EN BALKONGJÄV…”.
Och så sa grannen ”det där är min! Ja, äsch, ni vet, det är väl lite överdrivet förstås, men mina barn tycker ju att det är så himla roligt det där.”
Och sen har min fru och jag lite olika uppfattning om exakt vad som hände efter det.
Som jag minns det så nickade jag, mycket mycket mycket förstående, och sa ”vad fint!”. Och sen var jag liksom lite sådär uppmuntrande på detaljnivå som jag kan vara eftersom jag är en uppmärksam och sympatisk person och sa ”jag gillar speciellt tomten!”. Och sen sa jag ”dina barn måste verkligen ha blivit överlyckliga!”. Och sen sa vi godkväll och så gick vi hem och allt var bra och trevligt. Och på gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog, och alla drack varandra till och dansade och log.
Men nu håller min fru plötsligt på om att så var det inte alls och att det där sista har jag ju bara snott rakt av från en textrad ur ”Inatt jag drömde” med Cornelis Vreeswijk. Och sen hävdar hon att det jag egentligen gjorde var att lägga armarna i kors och stå och sparka lite i gruset framför den där grannen och muttra ”ja, jo, visst, en del av oss tänker ju på planetens energiresurser och känner kanske inte att våra barns framtid kommer må bäst av att vi prioriterar att bränna upp all el på blinkande tomtar, men visst…äh…det är väl bara att bygga ett till kärnkraftverk, eller hur? De verkar ju så säkra, allihop. Det är ju det viktigaste för barnens framtid, trots allt. Att vi ser till att skapa så mycket radioaktivt avfall som vi bara kan. Men äsch…inte ska jag stå här och dra ner stämningen inte…jättefina tomtar, hörru, verkligen! Det viktigaste är ju att DU har det bra!”
Det är inte alls så jag minns det. Jag vill bara göra det helt och hållet klart. Så jag tycker inte att det är rimligt att min fru kallar mig ”passivt aggressiv” bara för hon minns alltihop lite annorlunda. Det står jag för.
Jag kan möjligen sträcka mig till att det eventuellt kanske är okej att kalla mig en s-m-u-l-a passivt aggressiv, möjligen, för att jag förklarade för våra barn när vi kom hem att nu ska vi inte ha någon balkongbelysning i år för i den här familjen vill vi nämligen inte att alla sälungar i hela världen ska dö, även om somliga av våra grannar tydligen hatar alla gulliga djur och hellre vill ha blinkande tomtar.
Och möjligen även för att jag började googla vilket datum Earth Hour är så att jag ska hinna göra flygblad som insinuerar att vissa grannar kanske bryr sig mindre om miljön än andra grannar och dela ut dem anonymt i vissa trappuppgångar som jag råkar veta att man kan ta sig till anonymt genom garaget utan att behöva ha koden till deras port.
Men vi får faktiskt hålla isär passiva äpplen och passiva päron.
Som jag minns det så var alltihop fortfarande mycket mer som den där Cornelis-sången.