Död eller levande

Okej, jag kanske inte hörde hela sammanhanget, men jag hörde åtminstone nästan helt definitivt att någon pratade om hur mycket små barn egentligen bör få sitta med surfplattor. Och sen sa någon något om hur “det finns forskning på att barn kan påverkas direkt men att konsekvenserna kanske inte märks förrän i vuxen ålder”. Och ja, alltså, jag råkar ju ha lite erfarenhet av just det där med konsekvenser i vuxen ålder. Så jag tog tillfället i akt att berätta för alla runt bordet om den där gången när jag var liten och såg det där avsnittet av Rädda Joppe där Joppe ligger i en plastpåse som någon tror är en soppåse och slänger i sopnedkastet, så att Joppe hamnar i sopbilen och åker iväg. Det är jävligt traumatiskt, alltsammans, och det där har satt sig rätt djupt i mig, så varje gång jag källsorterar nu och slänger den allra sista kartongen och sen slänger den allra sista påsen och står där med två tomma händer, då får jag fullskalig panikångest i fyra sekunder och är helt övertygad om att jag precis har slängt något asviktigt i en av tunnorna. Sen inser jag givetvis att jag inte hade någonting annat än sopor med mig och att allt är lugnt, men de där fyra sekunderna alltså, de är fan mitt Vietnam varenda gång.

Så jag berättade det. För alla runt bordet.

Och då visade det sig att det var strålning alla andra pratade om. Strålning från surfplattan. Och dess eventuella skadliga konsekvenser. Det var alltså inte direkt tvångstankarna som vuxna 33-åriga män har fått av barnprogram från 80-talet som var det direkta samtalsämnet.

Men nu verkar alla i alla fall vara överens om att barnen definitivt inte ska få sitta för länge med surfplattorna om de gör det tillsammans med mig.

Eller följa med mig till källsorteringen.