Dog eat dog

Min son har en gosedjurshund. Vovven. Han drar med den överallt. Alltid. Och då menar jag överallt. Alltid. Ungar gör sånt. Det ställer förstås vissa logistiska krav på mig som förälder, eftersom mina utsikter att som livsstilskonsulterna uttrycker det “hitta tid att skratta och älska” i allra högsta grad drastiskt kommer förminskas den dag Vovvens ansikte genom min eller någon annans bristande övervakning så att säga skulle hamna på ett mjölkpaket.

Vilket både ni och jag givetvis, med min historia av oaktsamhet och bristande koncentrationsförmåga, vet bara är en tidsfråga. Om ens det.

Så. För att, som bankerna säger, riskminimera den situationen gjorde jag det som varje kärleksfull och ansvarsfull förälder hade gjort i den situationen. Jag gick och köpte två identiska gosedjurshundar till. Man är ju inte dum i huvudet, liksom.

Tyvärr har det hela dock inte riktigt, tja, hur ska man säga. Det har inte riktigt gått enligt planen. Så kan man väl säga.

För det första så hittade min son en av de nya vovvarna idag medan jag var ute med soporna. Och för det andra ser han tydligen, tvärtemot mina förhoppningar, tydlig skillnad på old school-Vovven och Nya Vovven. Nya Vovven är helt enkelt för ren. För mjuk. För fin. Gamla Vovven har liksom varit igenom två år av vind, regn, snö, lera, snor, dragkamp och slagsmål. Gamla Vovven har lärt sig gatans lag. Nya Vovven, däremot, har legat i nån varm och ombonad leksaksaffär och blivit klappad och ompysslad.

Jag insåg i samma sekund som jag kom tillbaka in genom dörren ikväll att Nya Vovven aldrig kommer klara sig härinne. Men då var det för sent.

Först testade min son temperaturen på sitt badvatten genom att slänga i Nya Vovven. Sen, när han skulle gå och lägga sig, tog han med gamla Vovven och la honom som vanligt på kudden. När jag däremot försökte ge honom Nya Vovven såg min son ursinnig ut, tog Nya Vovven i örat och gick och la honom på golvet. Och där fick han ligga och sova, ihopkrupen i ett hörn.

Och jag kan inte svära på det. Det kan jag inte.

Men jag är RÄTT säker på att det här med den blå tygelefanten som brukade hänga med min son och gamla Vovven överallt alltid förut men som nu på sistone liksom verkar ha hamnat i onåd, och som jag idag hittade längst in i diskmaskinen, inte alls var en "olycka" som min son hävdar.

Det var en hit.

Och Nya Vovven låg som av en s-l-u-m-p precis bredvid diskmaskinen strax efteråt.

Så, alltså. Folk snackar om att barn med frånvarande föräldrar i högre utsträckning får sociala problem i vuxen ålder.

Men de sa fan inget om att man går iväg till källsorteringen i 20 minuter och kommer hem och upptäcker att ens tvååring är ny boss över La Onda.