God vän som jag har känt i kanske tio år: (Tittar på barnvagen som min dotter sover i) Är du föräldraledig?
Jag: Nej. Men min fru har ett par grejer hon gör varje torsdag, så då brukar jag ta lilltjejen och skrota runt lite i stan och gå i affärer och sådär.
God vän: Ah. Har du handlat något?
Jag: (Pekar på påse innehållande en blå skjorta) En blå skjorta.
God vän: Åh. Är det den du har på dig?
Jag: Nej. Den här skjortan som jag har på mig köpte jag förra torsdagen. Idag köpte jag en annan skjorta.
God vän: Som också är blå?
Jag: Det har visat sig att jag gillar blå skjortor.
God vän: Tydligen. Hur många har du köpt?
Jag: Alltså, nu låter du som att du dömer mig lite. Det känns osoft.
God vän: (På ett dömande och osoft sätt) Hur många blå skjortor har du köpt?
Jag: Alltså, för det första var det ganska nyligen jag över huvud taget började klä mig i skjorta. Men alla gnällde asmycket på att jag alltid gick runt i t-shirt, så då började jag ha skjorta istället. Och jag hade typ inga skjortor. Så jag köpte några. Och sen gick jag ner lite i vikt så då kunde jag inte ha några av dem, så då behövde jag köpa några till för att ersätta dem.
(Tystnad)
God vän: Så hur många blå skjortor har du köpt?
Jag: Jag har varit med vår dotter varje torsdag i fyra veckor nu…så…fyra blå skjortor då. Fast en torsdag köpte jag två skjortor, men då var en typ mörkblå på gränsen till svart, så den måste nog räknas som svart. Så det kan inte räknas.
(Tystnad)
Jag: Och jag hade kanske tre blå skjortor innan dess. Eller fyra. Eller kanske tre. Max tre.
(Tystnad)
God vän: (Faktiskt lite med en sån där ton så att man känner sig lite anklagad) Samlar du fortfarande på skrivmaskiner?
Jag: Mmm.
God vän: Och hur många skrivmaskiner har du?
Jag: Alltså…det beror ju på hur man räknar. Jag har ju mest specialiserat mig på amerikansktillverkade reseskrivmaskiner från 1940-talet nu och om man bara räknar dem så har jag kanske tio. Eller möjligen tolv. Max tolv.
God vän: (Med den onödigt skeptiska tonen) Och om man räknar alla skrivmaskiner som du har totalt?
Jag: Då har jag väl kanske lite fler. Men så kan man för fan inte räkna.
God vän: Du börjar inte känna att du kanske har något slags psykiskt problem som gör dig manisk på det här sättet?
Jag: Vad vill du ha sagt med det?
God vän: (Jätteonödig ton) Om du går på föräldraledighet på heltid så kommer du ha…hur många blå skjortor?
Jag: Alla kommer för fan kanske inte vara BLÅ!
God vän: Men du skulle ha rääätt många skjortor, va?
Jag: Du fattar inte det här för du har inte barn.
God vän: Men lägg av. Vad har barnen med dina skjortor att göra?
Jag: Alltså, när jag är med min dotter så har vi rutiner. Det är viktigt för barn med rutiner. Så först leker vi. Sen går vi på toaletten och sådär. Sen går vi på stan och dricker smoothie. Och sen somnar hon. Och då blir jag uttråkad. Och om det inte finns någon skrivmaskinsaffär i närheten så brukar jag köpa en skjorta.
God vän: Okej. Så om det här med bokskrivandet går åt helvete så kan du åtminstone falla tillbaka på att öppna en skjort- och skrivmaskinsaffär…
Jag: (Möjligen överdrivet entusiastiskt eftersom jag eventuellt väckte min dotter) EN SKJORT- OCH SKRIVMASKINSAFFÄR!!!
God vän: Jag skämtade.
(Tystnad)
Jag: Det fattade jag väl.
God vän: (Suckar, jätteonödigt) Du står och tänker på en skjort- och skrivmaskinsaffär just nu, va?
Jag: Men hörru, seriöst, det är inte en skitdålig idé.
God vän: Det är en skitdålig idé.
Jag: Om man inte tar den på ALLVAR ja, men jag skulle kunna göra bra grejer här. Jag kan vara en kille med visioner. Det skulle finnas skjortor och skrivmaskiner. Och kepsar. Vi skulle kunna ha kepsar också, keps passar asbra till skjorta.
God vän: Du fattar att jag skämtade, va?
Jag: Men allvarligt? Skärp dig. Skjortor, skrivmaskiner och kepsar. Och korv! Vi skulle kunna sälja korv! Och kanske ha folk som kom och spelade livemusik. Det skulle bli asmysigt.
God vän: Det låter som en blandning av Carlings och Kiviks marknad.
Jag: Exakt! Det skulle vara som en blandning av Carlings och Kiviks marknad!
(Den sortens tystnad som tio år långa vänskaper kan hinna ta slut under)
God vän: Du säger det som om det vore något positivt.
Jag: Du säger det som om det vore något negativt!
(Plats för lång eftertänksamhet)
God vän: Du vet hur vänner som har känt varandra jättebra i tio år plötsligt kan upptäcka att de har växt ifrån varandra?
Jag: NEJ!