Under middag.
Bekant: Spelar ni Wordfeud?
Min fru: Nejnejnej, jag har slutat.
Bekant: Verkligen? Var du en sån där som blev helt beroende?
Min fru: (Suckar) Det gick så långt så att jag tog med telefonen in på toaletten. Då förstod jag att det var dags att sluta. Det var en rätt kraftig varningssignal.
Bekant: (Tittar glatt på mig) Spelade du också?
Jag: Spelade vad?
Bekant: Wordfeud!
Jag: Nej. Jag spelar mest Football Manager.
Bekant: Åh…ja, hehe, det kan man ju inte ta med in på toaletten direkt!
Jag: Va?
Bekant: Ja…du vet…
Jag: Man kan ju ta med laptopen in på toaletten.
(Tystnad. Bekant ser osäker ut.)
Jag: Ett p-r-o-b-l-e-m blev det ju inte förrän min dator var på lagning. Och jag var tvungen att vänta till Neda gick hemifrån så att jag kunde installera spelet på hennes dator. Och jag satt på toaletten och hörde att hon kom hem, och var tvungen att gömma hennes dator i handduksskåpet. Fy fan alltså. Det var en jobbig kväll.
(Bekant skruvar på sig, nickar.)
Bekant: För att du…insåg att det var en varningssignal?
(Jag tittar på bekant. Bekant tittar på mig.)
Jag: Varningssignal för vad?
Min fru: (Häller upp mer vin) Det du måste förstå med min man är att han inte skulle ta en öronbedövande signal i form av orden ”Varning! Detta är en varning!” som en varningssignal.