En man som heter Ove vs snabbmatsindustrin. (Och varför det faktiskt är för jävligt, detta.)
Ni kanske minns en man som heter Ove? (Annars finns Oves bakgrund samlad här.)
Idag har en man som heter Ove (eller faktiskt just idag: En man som heter Owe) skrivit en fantastisk insändare i Aftonbladet. Den är, i kategorin “Män som heter Ove” (alternativt “Män som heter Owe”) närmast att betrakta som episk.
Owe har nämligen, precis som alla vi andra, fått jävligt mycket nog av den vilseledande reklamen från landets hamburgerkedjor. Men till skillnad från alla oss andra konflikträdda jävlar så knyter inte Owe handen i fickan inte. Owe tar strid! Owe tar bladet från munnen! Owe skriver en insändare och manar till protest!
Inte för att Owe själv bryr sig. Inte alls. Owe skiter väl i era jävla hamburgare. Men det här handlar om principen, snabbmatsindustrin. Principen av att om man blir lovad att få klia en gorilla på pungen, då ska man banne mig också få klia apjäveln på pungen. Och om man blir lovad en knaprig bit potatis, då ska den potatisen banne mig inte komma ut ur micron och vara oknaprig.
Saker ska vara vad de är, banne mig!
Och jag kunde givetvis inte hålla med Owe mer. Det är faktiskt för jävligt detta. Och ingen gör ett skit. Vad har våra jävla politiker sina feta löner för egentligen? Va? VA? Det frågar jag er!
Hela insändaren finns att läsa HÄR.
(Stort tipstack till läsaren Andreas för detta.)
