Ett äktenskap. Söndag.
Fru: Har du ätit upp min choklad?
Jag: Låg den i köket?
Fru: Ja!
Jag: Då har jag ätit upp den.
Fru: Varför det!?
Jag: För att jag var på väg ut ur köket. Och jag har samma motto som amerikanska marinkåren. "Leave noone behind."
Fru: Leave noones CHOCOLATE behind, ja! Det är ditt motto!
(Tystnad)
Jag: Du insinuerar att jag har missförstått mottot?
Fru: Jag insinuerar att det var min choklad!
Jag: Ja. Och jag lämnade inte den bakom mig.
Fru: När de säger "noone behind" så menar de m-ä-n-n-i-s-k-o-r.
Jag: Jaha. Men om du hade varit i köket och jag hade vetat att du hade choklad så hade jag inte lämnat dig bakom mig heller.
Fru: Och om du redan hade chokladen?
(Tystnad)
Jag: Hur menar du?
Fru: Om du redan hade chokladen, hade du lämnat mig bakom dig då eller hade du försökt rädda både mig och chokladen?
Jag: Nu är jag förvirrad. Hur menar du? Om jag hade haft chokladen så hade jag ätit upp chokladen. Sen får väl du göra som du vill.
Fru: Du är fruktansvärd.
Jag: Du menar att jag skulle vara fruktansvärd som soldat?
Fru: Jag menar att du är fruktansvärd som människa.
(Tystnad)
Jag: För att jag inte hade räddat dig från köket?
Fru: FÖR ATT DU ÅT UPP MIN CHOKLAD!
Jag: DET HÄR BÖRJAR BLI EN VÄLDIGT KOMPLICERAD DISKUSSION!!!
(Tystnad)
Jag: Finns det mer choklad?