Alltså. Min dotter kräktes på axeln och lite på ryggen på min skjorta någon gång under morgonen. Det är lite oklart exakt när. Jag åkte hur som helst till kontoret utan att märka det, för när jag kom tillbaka till bilen i eftermiddags så skulle jag precis sätta mig när jag tittade på ryggstödet och bara ”uuäh, vad är det DÄR?”.
När jag nu försöker återskapa minnet av den här dagen vet jag att jag har suttit med i två möten, på två olika platser. Jag har även ätit lunch på en restaurang och druckit kaffe på ett kafé.
Jag vet alltså inte exakt på vilka platser i Stockholm min dotters dna kan vara utspritt vid det här laget.
Men om jag var en seriemördare skulle det här kunna vara ett jättekonstigt sätt för poliserna i en detektivserie att spåra mig.
Och om jag var en excentrisk miljardär skulle det vara ett jätteäckligt sätt att inleda Jurassic Park.
Men hur som helst.
Jag ber om ursäkt, Stockholm.