Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

För-ätande i vardagen. (Eller: ”Jag äter vad jag äter. Min fru äter det som det jag äter äter.”)

 |  Publicerad 2011-08-21 13:55  |  Lästid: 3 minuter

Jag har ju skrivit en del om mina matvanor och kostfilosofi och sådär här på bloggen på sistone, till exempel angående mitt för-ätande. Och det är förstås enkelt att följa det programmet när man är hemma och har tillgång till rätt matvaror, men en del läsare har hört av sig med frågor om hur jag gör för att kunna kontrollera mitt kaloriintag även när jag är ute på restaurang.

Med ”kontrollerat kaloriintag” menar de förstås ”hur gör du för att bli mätt?”. Och det är ju sannerligen inte alltid det enklaste, det ska man ju ha klart för sig. Inte bara för att svenska restauranger i allmänhet har en tendens att servera portioner anpassade för kedjerökande tonåringar med enkelsiffrigt BMI vars högsta dröm i livet är att få rusa runt i ett hus och vråla ”Tyra mail! Tyra mail!” så att saliven stänker mot kameralinsen på TV3 på vardagseftermiddagar, utan även för att utomstående faktorer på olika sätt kan försöka påverka min förmåga att tillgodogöra mig tillräckliga energimängder.

Och med ”utomstående faktorer” menar jag till exempel ”min fru”. Och med ”försöka påverka” menar jag till exempel att hon kräver att jag ringer försäkringsbolaget och begär ut exakta klausulomständigheter för min livförsäkring innan jag beställer mat på Max. Ni vet hur det är.

Men: Det finns faktiskt sätt att för-äta nyttigt, och ändå inte gå ifrån bordet utsvulten! Och jag tycker att det är viktigt att vi, ur hälsosynpunkt, även pratar om dem här på bloggen.

Idag till exempel kom min fru och jag hem, och eftersom vi om en stund ska iväg igen på en ”tidig middag” hemma hos några goda vänner tyckte jag att det var på sin plats att för-äta lite. Min fru har dock precis städat köket, och det i kombination med att vi ganska nyligen åt lunch (jag åt ryggbiff, jag är inte helt säker på vad hon åt men det såg ut att innehålla sparris) och att de goda vännerna lovat att servera mat ”senast 17.00”, fick henne att börja blanda in en massa begränsande regler för mitt för-ätande.

En av dem var att jag var tvungen att gå ut för att handla för-ätar-mat. En annan var att jag ”under inga som helst omständigheter” fick gå till pizzerian på hörnet, annat än för att köpa ”en sallad”.

Och jag vet vad ni tänker. ”Panik!”. Men bli inte skrämda! Jag har nämligen utvecklat lösningar för detta, eftersom det är viktigt att alltid kunna välja det lite mer hälsosamma alternativet även i en sådan situation. (Och med ”hälsosamt alternativ” menar jag ”det icke-äckliga alternativet”, eftersom det inte är hälsosamt att äta äckliga grejer.)

Så: Man kan till exempel be om en kycklingsallad. Det gör jag. Kycklingsallad är asnyttigt. Jag brukar be att få min med extra mycket kebabkött i, samt att de river ner pizzaost, parmaskinka, salami och en gnutta bacon i den. (Om de säger att det inte finns plats i take away-lådan för alla ingredienser brukar jag be dem att ta bort lite sallad, det brukar inte vara några problem om man ber snällt och sallad innehåller ändå mest vatten och kemikalier liksom). Till salladen brukar man få en bit bröd, och då brukar jag be att få några extra sådana brödbitar. Kanske sju-åtta stycken eller så. Och sedan ber jag om extra mycket vitlökssås. Och en burk bearnaise vid sidan om att doppa brödet i. På min pizzeria brukar en sådan sallad när den är färdig kosta 110 kronor. Jag brukar beställa två.

När jag kom hem med dem idag började min fru förstås tjura om att det var ”fusk”, och att det jag egentligen hade tagit mig hem var ”två extra stora kebaber med bearnaisesås”. Men det där får ni räkna med.

Man får alltid ta skit från sin omgivning när man försöker äta nyttigt.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2011-08-21 13:59