Ja. Min vän och kontorskollega N såg Tyskland-Sverige igår.
Han slog, tydligen, av en ren slump igång tv:n strax efter att Tyskland gjort 3-0 och beslutade sig på ganska oklara grunder för att hänga kvar till det som föreföll bli ett i allra högsta grad bittert slut.
Nu blev det ju, som bekant, inte riktigt så. Det visade sig istället att den enda hela halvlek av en VM-kvalmatch i fotboll som min vän N mig veterligen någonsin bevittnat helt frivilligt också rent händelsevis bestod av den kanske allra mäktigaste scenarioförändring ett svenskt fotbollslandslag åstadkommit under hela min vän N:s och min livstid.
0-4. 4-4. Ni vet.
Och, ja.
Jag vet inte om ni har sett filmen The Avengers.
Och jag vet inte om ni i så fall minns scenen där Robert Downey Juniors Tony Stark marscherar in på kontrollbryggan och vänligt (och på alla punkter helt korrekt) börjar undervisa samtliga övriga närvarande superhjältar angående de finare detaljerna av deras gemensamma fiendes jakt på “high energy density”. Då när Scarlett Johanssons Black Widow vänder sig om och lite provocerat frågar: “When did you become an expert in thermonuclear astrophysics?”
Och Tony Stark helt obekymrat svarar: “Last night.”
Hela min vän N:s och min relation har varit så idag.