Föräldraledigheten. Lite om hur jag känner att den går.

Okej, för det första: Min dotter “ramlade” inte.

Hon hoppade.

Från en stol.

Medan jag gjorde välling och vände ryggen till i en himla nanosekund.

Och då snurrade jag runt och FÅNGADE henne. Som Chuck Norris hade gjort. Eftersom jag är en b-r-a förälder! Plus att jag, oavsett vad min fru säger, har KOBRAREFLEXER!

Och sen petade min dotter mig i ögonen när jag höll henne i famnen, så att jag inte kunde se någonting, så att jag gick in i en annan stol. Och då trillade JAG. Och sen slog jag bakhuvudet i bordet, och så landade hon ovanpå mig med sina händer i mitt ansikte, och i sina händer hade hon ett Lego-torn. och Lego-torn är fan hårdare än man tror.

Så jag uppskattar verkligen att alla bryr sig om hur det gick med henne. Visst. Det är jätteviktigt. Hon är jätteviktig. Barnen är vår framtid och bla, bla, bla. Men hon är faktiskt hur glad som helst och ni ser ju att hon redan har börjat bygga ett nytt frikkin Lego-torn.

Så kan NÅGON komma hit och kolla om jag har brutit näsan eller inte!?