Föräldraskap. Man lär sig bit för bit.

När barn får tänder är det tydligen en väldigt stor påfrestning på immunförsvaret. Så de får ofta väldigt hög feber. Då kan de bli lite gnälliga och får ett extra stort behov av närhet och omtanke, och eftersom gommen blir väldigt irriterad av hela tandprocessen kan det hända att de försöker bita och gnaga på saker i sin omgivning.

Det var så de sa på barnavårdscentralen.

Och nu håller min dotter på att få tänder. Och hon har feber. Och vägrar sluta skrika om hon inte blir buren med sitt ansikte mot min hals. Så nu har jag gått runt här i tre timmar med henne i bärselen. Och hon bits. Ashårt. Eller kanske inte ashårt då, för hon har typ fyra tänder och de är stora som flingsalt. Men man har faktiskt väldigt tunn hud på halsen. Det är därför det gör så ont att tatuera sig på halsen. Eller jag har i alla fall läst det. Och grejen är liksom inte att de här små betten gör så ont, utan att man inte vet när hugget kommer. Tatueraren förvarnar fan i alla fall, men det här är som det där spelet där fyra personer ska hålla i varsitt handtag och plötsligt ska man trycka och den som trycker långsammast får en liten stöt. Det är inte stöten som gör ont utan överraskningen, om ni förstår hur jag menar. Och barn bits liksom inte hela tiden, så att man kan undvika det, utan lite då och då, utan förvarning. Inte så att man kan räkna ut när hon ska göra det, som en lite normal boss i ett Nintendospel på den gamla hederliga tiden, utan helt jävla osymmetriskt som de där nya skurkarna på Playstation och sånt skit håller på.

Jag älskar henne, alltså.

Jag fattar att det här är en fas.

Men nu gjorde hon det igen.

Så låt den här dagen för evigt vara markerad i kalendern som den dag då hennes pappa gick över till Team Jacob.