Jo. Lördagen har börjat en smula långsamt för den här bloggen eftersom den här bloggen tillbringade fredagen på det där “ute”.
Och jag är ju nu, som den uppmärksamme bloggläsaren eventuellt fått en och annan subtil ledtråd om genom åren, inte direkt en person som är “ute” så speciellt ofta. Eller, ja ni vet. Någonsin. Min direkta känsla för nattklubbar är ju mest att det är jobbig musik, dyr öl och dålig 3G-täckning när man vill läsa Sportbladet.
Dessutom har jag, som de riktigt observanta av er anat i dokumentationen av den senaste veckan på denna plats, faktiskt varit sjuk. Så det blev som det blev och nu är det som det är.
Kvällen slutade i alla fall med att min svåger tog med mig ut på nattklubb. Det har hänt kanske tre-fyra gånger under de fem år som gått sedan jag först träffade hans syster. Och det är förstås alltid trevligt. Men, ja ni vet. Själva nattklubbsupplevelsen är ju en aning bortkastad på mig. Jag dansar inte. Jag minglar inte. Jag blir hungrig och vill gå till Max efter en timme. Klockan två åker jag hem.
Det är, om man säger, tur att jag inte är 22 längre. För jag var jävligt dålig på att vara 22.
Men en himla bra grej när man går ut i sällskap med min svåger är i alla fall att man alltid går förbi alla köer på alla nattklubbar eftersom han tydligen känner varenda vakt i hela stan.
Jag vet förstås innerst inne att det beror på att han har jobbat som DJ i femton år eller så.
Men jag brukar låtsas att det är för att han är med i maffian.
Jag har märkt att det hjälper mig att hålla kvällen intressant.
Det funkar ungefär som den där grejen man gör när man drar upp halsduken för ögonen när man åker taxi hem och låtsas att man har blivit kidnappad.
Eller ja. Jag gör det i alla fall.
Men jag är som sagt inte ute så ofta.
Vad har ni gjort?