Ghost of christmases to come

Jag: (Kommer gående utanför vårt hus, på väg hem från förskolelämning imorse, puttandes en tom barnvagn)

Granne som jag inte har sett förut: (Gör exakt samma sak, fast med sjukt mycket större vagn)

Jag: (Försöker inleda kallprat utanför porten) Jaha ja, tid att lämna barnen?

Granne som jag inte har sett förut: (Stannar en bit från porten. Ser aningen mer kall än prat ut) Mmm. Fast...jag har precis lämnat dem.

Jag: (Gör menande gest mot våra tomma barnvagnar) Exakt! Det jag menade!

Granne som jag inte har sett förut: (Ser ganska trött ut) Mmm.

Jag: (Vill av lite oklar anledning inte gå därifrån nu när jag känner att jag liksom ligger lite på minus, så för att allt inte ska bli konstigt beslutar jag mig för att fortsätta prata, vilket erfarenheten visserligen borde ha lärt mig vid det här laget undantagslöst är en dålig idé) Såatte...ungar alltså! Jobbiga, va? Det här rännandet till och från förskolan med en unge håller på att ta knäcken på mig, tänk sen när man har TVÅ som ska dit!

Granne: (Nickar ganska sammanbitet, vilket jag eventuellt borde ha sett som ett bra tillfälle att avsluta konversationen)

Jag: (Med den sociala fingertoppskänslan av någon med en vante i munnen) Ja fy fan! Imorse vettu, så fick min treåring nån jävla synapskortslutning, så...eller vafan...har du hört talas om Capgras syndrom?

Granne: (Skakar på huvudet, håller ganska hårt i handtaget på vagnen)

Jag: Nämen alltså det är när någon tror att någon de älskar har blivit kidnappade och ersatta med en kopia, för att blåsa dem!

Granne: (Ger ingen direkt respons, mer än att han ser ut lite som om han är rätt säker på att jag uttalar "Capgras" fel)

Jag: (Tolkar, tydligen, detta som en invit att berätta mycket, mycket mer om detta) Okej, det hade varit roligare om du hade vetat vad det är, men det var typ det som drabbade min unge imorse. Så han trodde att hans gosedjurshund hade blivit ersatt av en kopia. Det blev ett JÄVLA liv alltså!

Granne: (Ger intrycket av att hans själs knogar börjar vitna) Okej.

(Tystnad)

Jag: (Inser att det här inte var ett jättebra första intryck för en ny granne, men känner ändå att det kommer bli mer ansträngt om vi bara lämnar det så här mitt i en historia med värsta cliffhangern, och beslutar mig, tydligen, därför för att den bästa vägen framåt är framåt) Så det slutade med att jag fick lämna honom utanför soprummet och springa in där med vovven och låtsas hamna i slagsmål med några osynliga kidnappare och sen skita ner vovven lite i gruset på golvet och sen springa ut och skrika "JAG TOG TILLBAKA HONOM!".

(Tystnad)

Jag: Alltså...jag hade dörren på glänt. Jag lämnade inte ett treårigt barn ensamt ute på gatan. Jag...såg honom hela tiden. Inte så att han kunde ha blivit kidnappad av nån i en vit skåpbil eller så.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig, eventuellt lite för högljutt) Det hade ju varit jävligt ironiskt, visserligen.

(Ganska ansträngd tystnad)

Jag: Såatte...kul historia. Bara.

(Tystnad av den sorten som liksom högt och ljudligt kippar efter luft)

Jag: Vi har ju två barn nu, vettu. Det är ett jävla slit, alltså...

Granne: (Kisar mot mig, nickar sakta) Vad sa du att syndromet hette?

Jag: "Capgras". När man tror att någon man älskar har blivit kidnappad och ersatt av en kopi...

Granne: (Ser nyfiken ut, men inte helt och hållet på det bra sättet) Och när trodde din son att det här hade hänt?

Jag: Imorse. Vid klockan åtta.

Granne: (Nickar sakta) Det låter logiskt.

Jag: Va?

Granne: (Ser allvarlig ut, inte helt och hållet på det bra sättet) Det är vid den tiden på morgonen jag brukar känna att mitt liv har blivit stulet och ersatt av någon annans.

(Rätt obekväm tystnad, om jag ska vara ärlig.)

Jag: (Tittar på den Land Cruiser-stora vagnen. Tittar på grannen.) Hur många barn har du?

Granne: (Med en lite för lång suck för att allt ska kännas helt okej.) Fem.

Jag: Åh fan.

Granne: (Blinkar inte på en lite för lång stund) Vi hade bestämt att aldrig skaffa fler än två. Sen blev det en till ändå. Och sen blev hon gravid lite oväntat igen året efter det. Och så var det tvillingar.

Jag: (Med mitt allra mest empatiska sorts "ah") Ah.

Granne: (Stirrar på mig) "Capgras", hette det så?

Jag: (Upplever den distinkta övertygelsen att det plötsligt börjat klia extremt mycket på min hals) Har ni...nyss flyttat in här i kvarteret eller?

Granne: (Mycket, mycket allvarligt) Vi bor inte här.

(Lite odefinierbar tystnad)

Inte granne: (Tonlöst) Jag är bara ute och går.

(Den sortens tystnad som uppstår när jag inte är riktigt säker på om han med "ute och går" menar "tar en promenad" eller "eftersom jag har lämnat mitt gamla liv bakom mig")

Jag: (Får behärska mig extremt mycket för att inte fråga "du har inte mördat din familj va?") Så...dina barn är på...förskolan, just nu, eller?

Inte granne: (Nickar sammanbitet) Men jag ska snart hämta dem. Snart. På två olika skolor och två olika dagis. (Tittar på sin klocka som om han är mycket besviken på den) Snart...

Jag: Mmm. Jag vet hur det är.

Inte granne: (Ser faktiskt ganska anklagande ut, om jag ska vara helt ärlig) Hur många barn har du, sa du?

Jag: Tv...å.

Inte granne: (Skakar väldigt, väldigt, väldigt sakta på huvudet)

Jag: (Hostar)  Jag...måste dra nu.

Inte granne: (Nickar mot huset jag bor i) Bor du här?

(Tystnad)

Jag: (Tittar på huset jag bor i, kliar mig på halsen) Nej.

Inte granne: (Med ganska intensiv blick) "Capgras". Var det så det hette?

Jag: (Redan tjugo meter därifrån, utan att helt exakt veta vart jag är på väg) EXAKT!