Givande och tagande

Min fru är inte jätteintresserad av amerikansk fotboll. Och när jag säger det menar jag att hon inte är jätteintresserad av amerikansk fotboll lite på samma sätt som ormar inte är jätteintresserade av strumpor. Det är inte det att hon aktivt har valt att vara ointresserad, hon ser bara över huvud taget inget behov i sitt liv för det.

Hon är konstig på det sättet.

Hur som helst: Idag lyckades jag faktiskt för en kort stund GÖRA henne intresserad av amerikansk fotboll, eftersom jag visade henne en video där Philly Brown, som spelar i Carolina Panthers, gjorde sitt livs första touchdown i NFL som wide receiver. Och hur han istället för att behålla bollen för sig själv, som de allra flesta spelare hade gjort i den situationen, valde att promenera rakt bort till läktaren bakom end zone och ge den till en liten pojke som stod där och hejade.

Pojken blev glad.

Ganska glad.

Och min fru tittade väldigt länge på den här pojkens ansiktsuttryck, och sedan sa hon: "Det är exakt sådär du ser ut när du hittar glass i frysen när du trodde att det inte fanns glass i frysen".

Och det kunde jag väl för all del kanske hålla med om. Och jag skäms inte över det. Jag har kontakt med mina känslor.

Men sen började hon komma med en helt sjuk jämförelse om att när jag hittar glass i frysen och våra barn frågar vad jag gör så säger jag att jag äter spökludd och att om de inte genast springer och lägger sig så kommer de förvandlas till varulvar. Och att det tydligen inte alls är vad "den där Philly Brown hade gjort i samma situation".

Och då vill jag bara klargöra två saker förbannat ordentligt här:

1. Jag sa att barnen kanske skulle förvandlas till varulvar. Kanske. Juridiskt sett är min rygg fri.

2. Den där videon hade sett JÄVLIGT annorlunda ut om det där hade varit Philly Browns livs första glass.

Eller någon glass.

Nu vet jag inte om jag är mest arg för att hon inte tar idrott på allvar eller för att hon inte tar glass på allvar.