Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Gone west

 |  Publicerad 2013-05-07 16:35  |  Lästid: 2 minuter

Jo, jag är alltså i Norge.

Det har möjligen inte framgått att jag skulle hit men nu är det alltså så.

Norge.

Om man vill komma och säga hej eller ha en ponny eller sådär så går det bra runt 19-snåret i Cappelen Damms lokaler. (Någon form av vägbeskrivning finns säkert här). Om man bor i Oslo, alltså.

Om man händelsevis inte bor i Oslo kan jag berätta att de har två röda gubbar vid övergångsställena här. En ovanför den andra. Bara en grön gubbe, men två röda. Det tycks högst oklart även för norrmännen som bor och jobbar här varför det ligger till på detta sätt, men så är det i alla fall. Dubbelt så mycket röda gubbar som gröna. Ove, vars bok jag alltså är här för att göra vad det nu är man gör när man släpper böcker i Norge med, hade förmodligen kunnat finna förbuds-påbuds-ration tilltalande. Det norska förlaget har även tryckt t-shirts och tillverkat lifesizekartongfigurer av Ove, vilket Ove med allra största sannolikhet hade funnit fullständigt idiotiskt. Men jag finner det trevligt.

En av kartongfigurerna fick jag bära runt halva centrala Oslo idag eftersom en fotograf på en av dagstidningarna prompt ville ha med den på alla bilder som hon hade beslutat sig för att vi behövde ta av mig innan vi kunde förvänta oss att lyckas ta en där jag såg acceptabel ut för dagstidningspublicering. Det kändes lite som det där jobbet som jag sökte när jag var i tonåren där man skulle gå runt på Kullagatan i Helsingborg utklädd till en varmkorv och dela ut flyers för ett gatukök. Jag fick aldrig jobbet, eftersom jag ansågs underkvalificerad. Vilket möjligen säger en del om hur min anställningssituation hade sett ut nuförtiden om inte individer med tveksamt omdöme hade beslutat sig för att ge mig pengar för att hitta på saker och skriva ner dem. Men ändå. Jag tänker mig att det är så det hade känts.

I övrigt tycker jag om Oslo. Det är väldigt mycket svenskar här, vilket känns tryggt på det där sättet som det känns tryggt att det alltid är minst en skåning med i alla svenska barnprogram.

Och alla norrmän äter inte smörgåsar till lunch. Det finns de som äter helt vanlig lunch också. Lunch med mat i. Jag fick fiskkaka och ris vilket var trevligt eftersom jag tror att om fisken själv hade fått välja så hade den velat bli en kaka. Det är ett fint sätt att få leva vidare på, tycker jag. Reinkakation.

Ja.

Jag har alltså inte jättemycket att göra just nu.

Och jag har öppnat minibaren på hotellrummet.

Men ni sitter och läser det här. Så ni vet. Vi är två i den här båten. Minst.

Kanske inte e-x-a-k-t som varmkorvskostymen då.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:21